svenskä; men skall gifta sig med en fransnan; jäkåstade en mängd blomsterkransar, deribland en med jettedimensioner, hopbunden med trefärgade band. Sångerskan samlade hop blommerna och publiken ropade Churrah och bravoö så män trodde att mirarne i Drury-Lanes galong skulle ramla. Denna representation, gifven till förmån för en diva på modet, hvilken två dagar derefter skulls inträda i det äkta ståndet, äde till teatern lockat en den talrikaste publik, klädd i baltoalett: svarta kläder och ljusa klädningar, sådana som brukas af teaterpubliken ur high life. Vagnarne stängde vägen framför teatern redan en timme förut 6R ördnandet af deras framkörande, försvårad genom den korsväg som bildas af Bow-street, Russel-street och Wellingtonstreet, kostade polisen mycket besvär. Ur dessa vagnar stego damer med skuldrorna till hälften lolda af guldfransade balkappor och herrar med de oundvikliga hvita halsdukarne samt i knapphålen hela buskager af friska blommor, Flera af dossa ladies och misser trippade i hvita sidenbottiner genom den svarta gyttjan på Londons gator. En flod af menniskor trängdes mot amfiteatern, den enda plats i salongen dit man kunde erhålla inträde utan att vara svartklädd. Bleka qvinnor och magra pojkar sprungo kors och tvers, utbjudande och säljande libretton till Faust, hvilken opera, på italienska, man denns afton spelade. Capoul sjöng Fausts parti och fröken Nilsson Margarethas. Anblieken af Drury-Lanes salong, full af mousselinsoch sidentoaletter, är i sanning förtrollande. Alla loger äro prydda med ornamenter i guld; logerna äro skiljda från hvarandra, liksom boxes på en engelsk restauration eller spiltorna i ett stall, samt ornerade med draperier af gul satin, hvilket emellertid något stötte ögat vid öfverblicken af det praktfulla hela. De röda väggarne i våra teatersalonger äro mera harmoniska för ögat. s Hola uppförandet af Faust blef för fröken Nilsson en fullständig hyllning. Man inropade henne efter hvarje akt, mån öfveröste henne med blommor, förkrossade henne med buketter, bombarderade henne med kransar: Hvilken syrsell.. Och hvad en gvinna måtte vara stolt, lycklig, berusad vid en sådan entusiasm, tycker man, Ingalunda dock, att döma af fröken Nilsson. Sångerskan mottog alla dessa bevis på, huru hyllad hon Som artist var, på ett sätt som om alla dessa oräkneliga menniskor helt enkelt gjort något som de -voro : skyldiga henne. Hon tycktes anse sig bevisa on nåd, när hon helsade denna publik, hvilken klappade i händerna, svängde hattar och näsdukar samt sigtade med buketter, liksom publiken vid en-tjurfäktning sigtar med apelsiner mot en ryktbar torrero. Någön inkastade till fröken Nilsson endyrbar solfjäder i en bukett. Skådespelerskan tog upp den, betraktade den ett ögonblick och släppte den sedan helt likgiltigt till golfvet samt började sjunga balladen om konungen i Thule. Fröken Nilsson syntes knappast nöjd och belåten ens, när man, vid ridån8 fall, nedsläppte till henne en dufva, innesluten i en bur af blommor, eller snärt sagdt ett blomsterkapell. Fågeln blef rädd och flaxade sakta med vingarne; Sångerskan smekte honom med sin hvita hand och tryckte mot hans. näbb sina fina rosenläppar. Man kan tänka sig med hvilken acklamation denna lilla episod helsades från salongen. n Och;-jag drömde, midt under: denna vansinniga entusiasm, om den besynnerliga och intagande sagan om den svenska sångerskan, om det luftslott som med hennös ankomst hit förverkligats: en vigsel iWestminters kapell, med . abbotstiftets alla kaniker samlade under det götiska hvalfvet, sittande i de vapenkrönta korbänkarne, fordom platserna för Englands pärer, i skuggan af derag rustningar, bland hvilka de gamla dammiga bätered låta sina veck falla öfver afkomlingarnes pannor. I konstnärers lefnad framstår ofta ett något, liknande en fösaga. 8e ji går den lilla Christine Nilsson på de svenskå städernas gator gnidande på fiolen, med löst hår och de stora ögonen barnsligt stirrande i rymden. Då hon sedan i Paris sjöng i Martha och Trollflöjten; hörde man på det ofvannämde historien såsom man lyssnar till en sag? Barnet upptogs af en kapellmästare ), fick taga lektioner, kom så till Frankrike och drömde — sade man — om intet-annat än att få återvända till Sves rige för att gifta sig med en ung protestantisk prest, hvilken hon länge älskat. Sådan var der roman, ljuf som en berättelse af -Töpfer, hvilken man talade om vid första uppförandet af: Hamlet på operan 2) I. sjelfva verket af vice häradshöfdingen F. Tornerhielm, som hörde henne sjunga Neckens olska på en marknad i Liungb et var på ans egendom Brostorp i Halland hon profsjöng