Åonsss—— -— 00230 Å Bref från Livingstone. Det första bref från den ryktbare resanden som sedan flera år hunnit fram till sin bestämmelse är ett, hvilket han i förlidne november skref till utgifvaren af tidningen Newyork Herald, hr Bennett. (Det var denne som bekostade Stanleys upptäcktsresa.) Brefvet framkom så sent att det först den 26 juli blef tryckt i Newyork Herald. Denna tidnings redaktion telegraferade hela brefvet till Daily News i London, och efter dess nummer för nästlidne lördag meddela vi den intressanta skrifvelsen. ) Min biste herre! Det är i allmänhet något svårt att skrifva till en, som man aldrig sett. Det är som skrefve man till en abstrakt idå; men närvaron af er representant, hr Staniey, i denna aflägsna nejd utplånar den känsla af obekantskap jag annars ebulle rönt, och då jag nu skriftligen tackar er för den utomordentliga godhet, som förmått er att sända honom till mig. känner jag mig alld-les som hemma. Om jag förklarar för er den förlorade ställning, hvari han fann mig, skall ni lätt förstå, avt jag bar goda skäl att nyttja starka tacksamheteuttryck. Jag kom till Ujiji efter en färd af 400 till 500 mil under en lodrätt glödande sol, sedan jag blifvit bedragen, utpinad och tvungen att återvända, då jag nästan var i sigte af min geografiska uppgifts mål, genom ett antal muhamedanska halfblodsslafvar, som man hade skickat mig från Zanzibar i stället för kicke pålitlige män. Mitt sjuka lyane blef än sjukare genom de i sanning upprörande syner jag sett af menniskans grymhet mot menniskan, och lynnetinverkade på min kroppsliga styrka och nedtryckte henne till det yttersta. Jag trodde att jag skulle dö på gående fot, och jag var ett benrangel. när jag nådde Ujiji. Här fann jag, att åtskilliga varvpackor till ett värde af 500 pund st., som jag beställt från Zanzibar, hade, 0 örsvarligt nog, anförtrotts åt en halfblodsmuhamedan, en snpig skrilddare, som, efter att ha förskingrat en Bor del under sexton månader på till Uj slutade med att silja beta återstoden för egen räkning i utbyte mot slafvar och elfenben. hade spått med koranen och det svar, jas skulle vara död. Han hade också till guvernören i Unyanyembe, att han hade skic kat slafvar efter mig till Manyema, hvilka hade återvindt och förkunnat mig vara död, hvadan han begärde tillstånd att a det lilla af min egendom, som hans fylleri ännu hade sparat. Han visste emellertid fullkomligt vil genom min som sett mig, att jag lefde och gick väntande på gods och män; men i sedligt bänstende var mannen utan tvifvel en idiot, och sou här icke finnas andra lagar än man måste skipa sjelf med dolk och bössa, måste jag föcblitva den jug var, ytterligt försvågad till kroppen och Tidande brist å allt utom på ett litet förråd bytesvaror — kläder och glasperlor — som jag varit försigtig nog att lemna här för yttersta behof. Den nära utsigten till att bli en tiggare bland Ujijis inbyggare gjorde mig olycklig, men jag kunde icke förtvifla. På tal om förtvifla, vill jag nämna, att jag hade en, vän, som, när vi nått mynningen af Zambezifloden, sade, att han var frestad att förtvifla, emedan han råkat bryta sönder sin hustrus fotografibild, och efter d-t kunde vi icke ha någon lycka. Jag skrattade gud: åt dessa ord, och allt sedan dess har för viflan haft för mig en så stark smak af det löjliga, att den känslan ej få makt med mig. Nåvil, jag var nära branten af undergång, kommo obestämda rykten om en ressnde engelsman till mitt öra. Jag tyckte mig vars mannen, som gic!x ned från Jerusalem till Jeriko, men hvarken presgt, levit eller samaritan kunde möj: ligen möta på min vig. Och dock — den gode samaritanen var nära till hands, och en af mina mitn kom en dag springande allt hvad hans ben förmådde och ropade andfådd till mig: En engelsman kommer! jag ser honom 7 och bort sprang han igen för att möta honom. En amerikansk fana, den första som någonsin varit sedd idessa nejder, ispetsen för en karavan, förkunnnde främlingens nationalitt. Jag är x4 kall och luga som vi, engelsmin, vanligen hetas vara; men er godhet kom min hela varelse att skaka. Jag blef öfverväldigad af rörelse och sade i min själ: sHerre. låt de rikaste villsignelser sänka sig ned öfver min hje!pare och hans hus! De nyheter nr Stanley hade atv meddela voro högligen spilanande De väldiga politiska (örändringarne på europeiska fastlandet, de atlantiska kablarnes lyckliga nedläggning, valet af general Grant och många ahdra ämnen kämpade om min uppmärksamhet för hela dagar och hade en omedelbar och välgörande verkan på min helsa. Under åratal hade jag varit utan underrättelser från hemmet, undantagades hvad jag kunnat utplocka ur några få Saturday Reviews och Punch för 1868. Matlusten återkom, och inom en vecka började jag känna mig stark på nytt. Hr Stanley medförde en särdeles vänlig och uppmuntrande depesch från lord Clarendon -— den första jag från utrikesdepartementet mottagi: sedan år 1366 — och underrättelse, att h. in:ts regering säindt 1,009 pund st till min hjelp Intill bans ankomst. hade jag icke haft något enningeunderstöd Men dennz2 brist ir su lyckigt afhjelpt, och jag önskar att låta er och alla mina vänner vetaj att ehuru jag ej bade glidj-n mottaga ett enda bref, har jig likväl med Joh: Bulls ihärdighet fulltöljt den uppgift sir Rodesich Murchison ställt för mig, i den fasta tro, att allt till sist skall gå vil. Södra Central-Afrikas vatten-skäl är öfver 700 mil långt. Källorna på detta skäl äro nästan oräkneliga. Det skulle kräfva en mans lifstid att älja dem. Freån vattenskilet flyta de tillsammans till fyra stora floder och desså åter till två väldiga elfvar i den stora Nildalen, söm hörjar under 10—12 gr. sydlig bredd. D-t dröjde länge, innan ljus uppgick öfver den uråldriga gåtan och gaf mig en klar föreetällning om vattensys emet. Jag hade att trefva mig fram på hvarje steg af min vägoch famlade städse I mörker; ty hvem bryr sig här om hur floderna rinna? Vi dricka oss. atörstiga och låta det öfriga rinna. De portu2;ser, som uppsökte Cazembe, trågade endast efter siofvar och elfenben. Jag åter frågade och korsförhörde folk om vatten, tills jag nästan fruktade att yvarda ansedd som lidande af hufvudvattensot. sn Mitt sista verk, hvari ja senom bristen på dugliga arit svårt hiadrad jesiagare, var att