Åonsss—— -— 00230 Å
Bref från Livingstone.
Det första bref från den ryktbare resan-
den som sedan flera år hunnit fram till sin
bestämmelse är ett, hvilket han i förlidne
november skref till utgifvaren af tidningen
Newyork Herald, hr Bennett. (Det var
denne som bekostade Stanleys upptäckts-
resa.) Brefvet framkom så sent att det
först den 26 juli blef tryckt i Newyork
Herald. Denna tidnings redaktion telegra-
ferade hela brefvet till Daily News i Lon-
don, och efter dess nummer för nästlidne
lördag meddela vi den intressanta skrif-
velsen. )
Min biste herre! Det är i allmänhet något
svårt att skrifva till en, som man aldrig sett.
Det är som skrefve man till en abstrakt idå;
men närvaron af er representant, hr Staniey, i
denna aflägsna nejd utplånar den känsla af obe-
kantskap jag annars ebulle rönt, och då jag nu
skriftligen tackar er för den utomordentliga god-
het, som förmått er att sända honom till mig.
känner jag mig alld-les som hemma.
Om jag förklarar för er den förlorade ställning,
hvari han fann mig, skall ni lätt förstå, avt jag
bar goda skäl att nyttja starka tacksamheteut-
tryck. Jag kom till Ujiji efter en färd af 400
till 500 mil under en lodrätt glödande sol, sedan
jag blifvit bedragen, utpinad och tvungen att
återvända, då jag nästan var i sigte af min geo-
grafiska uppgifts mål, genom ett antal muhame-
danska halfblodsslafvar, som man hade skickat
mig från Zanzibar i stället för kicke pålitlige
män. Mitt sjuka lyane blef än sjukare genom
de i sanning upprörande syner jag sett af men-
niskans grymhet mot menniskan, och lynnetin-
verkade på min kroppsliga styrka och nedtryckte
henne till det yttersta. Jag trodde att jag skulle
dö på gående fot, och jag var ett benrangel.
när jag nådde Ujiji. Här fann jag, att åtskilliga
varvpackor till ett värde af 500 pund st., som
jag beställt från Zanzibar, hade, 0 örsvarligt
nog, anförtrotts åt en halfblodsmuhamedan, en
snpig skrilddare, som, efter att ha förskingrat en
Bor del under sexton månader på till Uj
slutade med att silja beta återstoden för egen
räkning i utbyte mot slafvar och elfenben.
hade spått med koranen och det svar,
jas skulle vara död. Han hade också
till guvernören i Unyanyembe, att han hade skic
kat slafvar efter mig till Manyema, hvilka hade
återvindt och förkunnat mig vara död, hvadan
han begärde tillstånd att a det lilla af min
egendom, som hans fylleri ännu hade sparat.
Han visste emellertid fullkomligt vil genom min
som sett mig, att jag lefde och gick väntande
på gods och män; men i sedligt bänstende var
mannen utan tvifvel en idiot, och sou här icke
finnas andra lagar än man måste skipa sjelf med
dolk och bössa, måste jag föcblitva den jug var,
ytterligt försvågad till kroppen och Tidande brist
å allt utom på ett litet förråd bytesvaror —
kläder och glasperlor — som jag varit försigtig
nog att lemna här för yttersta behof. Den nära
utsigten till att bli en tiggare bland Ujijis in-
byggare gjorde mig olycklig, men jag kunde icke
förtvifla. På tal om förtvifla, vill jag nämna,
att jag hade en, vän, som, när vi nått mynningen
af Zambezifloden, sade, att han var frestad att
förtvifla, emedan han råkat bryta sönder sin hu-
strus fotografibild, och efter d-t kunde vi icke
ha någon lycka. Jag skrattade gud: åt dessa
ord, och allt sedan dess har för viflan haft för
mig en så stark smak af det löjliga, att den
känslan ej få makt med mig.
Nåvil, jag var nära branten af undergång,
kommo obestämda rykten om en ressnde engels-
man till mitt öra. Jag tyckte mig vars mannen,
som gic!x ned från Jerusalem till Jeriko, men
hvarken presgt, levit eller samaritan kunde möj:
ligen möta på min vig. Och dock — den gode
samaritanen var nära till hands, och en af mina
mitn kom en dag springande allt hvad hans ben
förmådde och ropade andfådd till mig: En en-
gelsman kommer! jag ser honom 7 och bort
sprang han igen för att möta honom. En ame-
rikansk fana, den första som någonsin varit sedd
idessa nejder, ispetsen för en karavan, förkunnnde
främlingens nationalitt. Jag är x4 kall och luga
som vi, engelsmin, vanligen hetas vara; men er
godhet kom min hela varelse att skaka. Jag
blef öfverväldigad af rörelse och sade i min själ:
sHerre. låt de rikaste villsignelser sänka sig ned
öfver min hje!pare och hans hus! De nyheter
nr Stanley hade atv meddela voro högligen spila-
nande De väldiga politiska (örändringarne på
europeiska fastlandet, de atlantiska kablarnes
lyckliga nedläggning, valet af general Grant och
många ahdra ämnen kämpade om min uppmärk-
samhet för hela dagar och hade en omedelbar
och välgörande verkan på min helsa. Under
åratal hade jag varit utan underrättelser från
hemmet, undantagades hvad jag kunnat utplocka
ur några få Saturday Reviews och Punch för
1868. Matlusten återkom, och inom en vecka
började jag känna mig stark på nytt. Hr Stanley
medförde en särdeles vänlig och uppmuntrande
depesch från lord Clarendon -— den första jag
från utrikesdepartementet mottagi: sedan år
1366 — och - underrättelse, att h. in:ts regering
säindt 1,009 pund st till min hjelp
Intill bans ankomst. hade jag icke haft något
enningeunderstöd Men dennz2 brist ir su lyck-
igt afhjelpt, och jag önskar att låta er och alla
mina vänner vetaj att ehuru jag ej bade glidj-n
mottaga ett enda bref, har jig likväl med Joh:
Bulls ihärdighet fulltöljt den uppgift sir Rode-
sich Murchison ställt för mig, i den fasta tro,
att allt till sist skall gå vil.
Södra Central-Afrikas vatten-skäl är öfver 700
mil långt. Källorna på detta skäl äro nästan
oräkneliga. Det skulle kräfva en mans lifstid att
älja dem. Freån vattenskilet flyta de tillsammans
till fyra stora floder och desså åter till två väl-
diga elfvar i den stora Nildalen, söm hörjar un-
der 10—12 gr. sydlig bredd. D-t dröjde länge,
innan ljus uppgick öfver den uråldriga gåtan och
gaf mig en klar föreetällning om vattensys emet. Jag
hade att trefva mig fram på hvarje steg af min
vägoch famlade städse I mörker; ty hvem bryr
sig här om hur floderna rinna? Vi dricka oss.
atörstiga och låta det öfriga rinna. De portu-
2;ser, som uppsökte Cazembe, trågade endast ef-
ter siofvar och elfenben. Jag åter frågade och
korsförhörde folk om vatten, tills jag nästan fruk-
tade att yvarda ansedd som lidande af hufvud-
vattensot. sn
Mitt sista verk, hvari ja
senom bristen på dugliga
arit svårt hiadrad
jesiagare, var att