; made af mig, och Tom hade gjort detsamma,
då haa allde!eg likblek vände sig mot mig och
sade: Ben, jag faller.
Det tjenar ingentiog till att försöka att för-
klara hvad jag kände; jag kommer blott ihåg
att jag såg Tom såsom en förfärligt krossad
och sönderslagen kropp, långt långt ned, och
att jag var på väg att släppa mitt eget tåg
och falla jag ocksä. Men jag kunde dock
handla; ty i ett nu kade jag gifvit mig sjelf
en svängniog mot Tom, slagit benen om ho-
nom och höll honom fast. Trött som jag var,
kände jag att jag hade en dubbel vigt att
bära, ty Toms tåg svängde fram och tillbaks,
hans hufvud hängde nedåt och han var af-
svimmad.
Jag vet icke hur jag bar mig åt för att
hålla honom; men j2g lyckades utstöta eit
nödrop, som strax deretter besvarades med
ett anskri af fasa uppifrån gondolen. Man
började hala upp os3, men jag skrek nej,
nej!, ty hade de halat mera skulle jag icke
ha kunnat hålla Tom.
Jag har ofta frågat mig om det dröjde en
half timme eller några sekunder, innan jag
såg ett tåg med en rännsnara firas ned till mig.
Hvad som vidare skedde vet jag icke; det
svartnade för mina ögon. Jag vaknade till
medvetande vid att en karl höll på att hälla
Dågra tGroppar bränvia mellan mina samman-
bisna tänder.
— Hvar är Tom? frågade jag.
— Här, svarade han, ty man hade halat
oss båda upp i gondolen,
Vi sutto der darrande och tysta och tänkte
på den fara vi så nyss undgått. Vinedkommo
lyckligt och Tom ville åter stiga upp; det var
blott en tillfällig svindel, som hade fått makt
med honom, sade han. Men det ville jag icke
tillåta. Jag gick sedan upp månvga gånger
ensam och fortfor dermed till dess myndig
heterna förbjödo det; och detta var illa för
nin ty det var ju nu en gång mitt lefve-