; made af mig, och Tom hade gjort detsamma, då haa allde!eg likblek vände sig mot mig och sade: Ben, jag faller. Det tjenar ingentiog till att försöka att förklara hvad jag kände; jag kommer blott ihåg att jag såg Tom såsom en förfärligt krossad och sönderslagen kropp, långt långt ned, och att jag var på väg att släppa mitt eget tåg och falla jag ocksä. Men jag kunde dock handla; ty i ett nu kade jag gifvit mig sjelf en svängniog mot Tom, slagit benen om honom och höll honom fast. Trött som jag var, kände jag att jag hade en dubbel vigt att bära, ty Toms tåg svängde fram och tillbaks, hans hufvud hängde nedåt och han var afsvimmad. Jag vet icke hur jag bar mig åt för att hålla honom; men j2g lyckades utstöta eit nödrop, som strax deretter besvarades med ett anskri af fasa uppifrån gondolen. Man började hala upp os3, men jag skrek nej, nej!, ty hade de halat mera skulle jag icke ha kunnat hålla Tom. Jag har ofta frågat mig om det dröjde en half timme eller några sekunder, innan jag såg ett tåg med en rännsnara firas ned till mig. Hvad som vidare skedde vet jag icke; det svartnade för mina ögon. Jag vaknade till medvetande vid att en karl höll på att hälla Dågra tGroppar bränvia mellan mina sammanbisna tänder. — Hvar är Tom? frågade jag. — Här, svarade han, ty man hade halat oss båda upp i gondolen, Vi sutto der darrande och tysta och tänkte på den fara vi så nyss undgått. Vinedkommo lyckligt och Tom ville åter stiga upp; det var blott en tillfällig svindel, som hade fått makt med honom, sade han. Men det ville jag icke tillåta. Jag gick sedan upp månvga gånger ensam och fortfor dermed till dess myndig heterna förbjödo det; och detta var illa för nin ty det var ju nu en gång mitt lefve