vr FE
Vid päronträdet bakom våra föräldrars hus
hade Tom och jag vår lekplats; der öfvade vi
oss i allehanda konster och blefvo slutligen
mycket skickligare än vi sjelfva anade. Vi
hade ju inga att jemföra oss med. Vi kunde
gå på händerna, hänga i alla möjliga och omöj
liga ställningar, i koäveck och tär, gå på lina
och göra saltomortaler; ja, jag glömmer aldrig
hur stursk jag var då jag första gången gjorde
en kullerbytta utan att vidröra marken! Tom
skulle göra detsamma; han gjorde det, men
föll på ryggen och var sjuk i ätta dagar.
Så dog vär far, och mor. flyttade till Lou-
don med oss. Det var svåra tider; vi gossar
fiago litet arbete här och litet der, ty vi kunde
bruka penseln litet; tar hade ju varit målare
och vi följde i hans fotspår! Det var tidigt
på våren som vi kommo till Conduit-Gardens,
ett förlustels2s:älle, för att putsa upp. Vi
bättrade på träd och skyar och grottor, och
jag vet icke hvad allt; men också den herr-
ligheten tog en ända och till afsked gat oss
iatendenten biljetter till invigningsföreställnia
gen. Det var vackert gjordt af honom — vi
hade ju aldrig sett någonting sådant förr.
Vi voro den qvällen i bästa lynne, ty
vi hade några pence i fickan och utsigt till
att få roa oss. Det var musik och fyrverkeri
och Tantipalpitiafamiljen, som gjorde konster:
de gingo på hägderna, rullade ihop sig som
nystan och gjorde några klumpiga kullerbyt-
tor. Tom säg på mig och jag såg på Tom
Och vi logo.
— Om jag icka kunde göra det bättre skulle
jag äta upp mina egna stöflar, sade Tom.
— Det var dåligt, sade jag.
— Ja, dåligt, svarade Tom: — Det var
skam.
Vi gingo, och koappt hade Tom hunnit in-
navför dörren, förrän han tog af sig stöflarne
och slog en kullerbytta tamt gjorde derefter
alla de gamla konsteraa från päronträdet.
— Försök, gamla gosse, sade han; och jag
försökte och vi blefvo allt mjukare och mju-
kare och säkrare och säkrare. Värdinnan tjöt
som en besatt och ropade på hjelp, då hon
kom in och fick se Tom hänga i ett tåg från
sket.
Hvar och en kan tänka sig hur detta skulle
sluta. Några dagar derefter gingo vi till ia
tendenten vid Conduit Gardens och erbjödo
oss, Han villa se hvad vi kunde; han fick se
det och var mer än nöjd, och glada voro vi
då han antog oss; det var var bättre att göra
detta och hafva mat än att måla och svälta.
Ea hel sommar gjorde vi våra konster, fiogo
vår betalniog och mycket bifall samt blefvo
mjakare och djerfvare. Men vår framgång
manade andra till efterföljd, intendenten sade
derför att vi skulle hitta på något ny:t, något
som riktigt kunde framkalla en rysning efter
ryggraden på folk. Och vi hittade på något:
vi skulle göra våra konster i ett tåg, 29 fot
under en uppstigande luftballong.
Jag kommer så väl ihåg den klara juni-
eftermiddagen, då vi framträdde i vår ele
gantaste drägt, glittrande af paljetter och
guldtränsar, glänsande af siden och sammet;
man mottog 033 med jubelrop och vi sågo att
parken var öfverfylld med åskådare; midt för
083 svajade den stora balongen fram och till
baka och ryckte otåligt i de tig, som höllo
honom fast vid marken.
— Har är det, Tom? frågade jag.
— Godt, svarade han käckt, det är icke
värre att göra det deruppe än tjugy fot från
marken.
— Nej, svarade jag, och det kan komma
på cott ut om man drunknar i sex eller sextio
fots vatten.
Ett ögonblick höllo vi i trapezen under ba-
longen. För första gången kände jag fruktan.
Och vet ni hvad det var som gjorde detta?
Det var att åskådarne, i stället för att jubla och
applådera då bzlongen började stiga, voro all
del:s tysta. Det gick ena rysniog genom märg
och ben. Och man hade nog skäl att hålla
sig tysta, ty vi skulle ju göra våra konster i
tåg, tjugu fot und:r balongen, utan någon
möjlighet till räddning om ett fel beginges.
Men det var icke tid att vara rädd ou; i nä
sta ögonblick giorde vi våra konster lika lugnt
som annar3, under det vi stego femtio, hundra,
tusen fot och slutligen försvunno ur åskådar-
D:8 synkrets.
Jag var icke glad ens då jag kom upp i
baloagens gondol, men jag tyckte att Tom
var någout blek. Vi nedstego välbehållaa langt
bort i Kent.
Vi hade hållit på ungefär en månad på
detta sätt, och hela tiden hade de ord, som
en hustru yttrade, just som vi en gång stogo
upp, ljudat för mina öron; hon sade så högt
att jag kunde höra det: Detta skola de göra
en gång för mycket. — Om du nu gjorde
detta ea gång för mycket, tänkte jag; men
betalningen dref mina betänkligheter och min
fruktan på flykten. — En karl kan hålla på
med detta så länge han vill och dock icke
falla, tänkte jag.
Nåväl, en mänad hade förgått och viintogo
åter våra platser under balongen. Det varen
extra-reptesentation och tåget var förlängdt
från tjuga till trettio fot: vi skulle hävga och
slänga der trettio tot under balongen och tu-
sen fot öfver jorden!
Man kunde säga att vi väl nu måtte vara
vana dervid. Jo, jag tackar: det finns saker,
som man aldrig vänjer sig vid, och detta var
en af dem.
Musiken spelade, åskådarna följda med
uppmärksamhet ett half: dussin våghalsar,
som skulle följa med balongen upp; laftskep
paren var der, tecknet gafs och balongen steg.
Han steg så högt att vårt tåg icke längre
nådde marken. Der hängde iag med benen
öfver trapezen och hufvudet nedåt, under det
Tom på samma sätt hängde i en trapez, som
jag höll i händerna. Balsngen steg så sakta
att Tom med händerna vidrörde toppen af ett
träd, i den han svängde en flagga.
Vi brukade hänga alldeles stilla till dess vi
kommit fyra- till fomhuadra fot trån marken,
då vi började att. göra konster. ST skedde
också nu. Tom släppte flaggan och vi ge-
nomgingo hela vårt program, allt eftersom vi
stego högre och högre, under det den stirrande
publikens ansigten blefvo allt otydligare, musi-
ken svagare och svagare. Det återstod
alott ett konststycke fö för 038 att göra, och