vr FE Vid päronträdet bakom våra föräldrars hus hade Tom och jag vår lekplats; der öfvade vi oss i allehanda konster och blefvo slutligen mycket skickligare än vi sjelfva anade. Vi hade ju inga att jemföra oss med. Vi kunde gå på händerna, hänga i alla möjliga och omöj liga ställningar, i koäveck och tär, gå på lina och göra saltomortaler; ja, jag glömmer aldrig hur stursk jag var då jag första gången gjorde en kullerbytta utan att vidröra marken! Tom skulle göra detsamma; han gjorde det, men föll på ryggen och var sjuk i ätta dagar. Så dog vär far, och mor. flyttade till Loudon med oss. Det var svåra tider; vi gossar fiago litet arbete här och litet der, ty vi kunde bruka penseln litet; tar hade ju varit målare och vi följde i hans fotspår! Det var tidigt på våren som vi kommo till Conduit-Gardens, ett förlustels2s:älle, för att putsa upp. Vi bättrade på träd och skyar och grottor, och jag vet icke hvad allt; men också den herrligheten tog en ända och till afsked gat oss iatendenten biljetter till invigningsföreställnia gen. Det var vackert gjordt af honom — vi hade ju aldrig sett någonting sådant förr. Vi voro den qvällen i bästa lynne, ty vi hade några pence i fickan och utsigt till att få roa oss. Det var musik och fyrverkeri och Tantipalpitiafamiljen, som gjorde konster: de gingo på hägderna, rullade ihop sig som nystan och gjorde några klumpiga kullerbyttor. Tom säg på mig och jag såg på Tom Och vi logo. — Om jag icka kunde göra det bättre skulle jag äta upp mina egna stöflar, sade Tom. — Det var dåligt, sade jag. — Ja, dåligt, svarade Tom: — Det var skam. Vi gingo, och koappt hade Tom hunnit innavför dörren, förrän han tog af sig stöflarne och slog en kullerbytta tamt gjorde derefter alla de gamla konsteraa från päronträdet. — Försök, gamla gosse, sade han; och jag försökte och vi blefvo allt mjukare och mjukare och säkrare och säkrare. Värdinnan tjöt som en besatt och ropade på hjelp, då hon kom in och fick se Tom hänga i ett tåg från sket. Hvar och en kan tänka sig hur detta skulle sluta. Några dagar derefter gingo vi till ia tendenten vid Conduit Gardens och erbjödo oss, Han villa se hvad vi kunde; han fick se det och var mer än nöjd, och glada voro vi då han antog oss; det var var bättre att göra detta och hafva mat än att måla och svälta. Ea hel sommar gjorde vi våra konster, fiogo vår betalniog och mycket bifall samt blefvo mjakare och djerfvare. Men vår framgång manade andra till efterföljd, intendenten sade derför att vi skulle hitta på något ny:t, något som riktigt kunde framkalla en rysning efter ryggraden på folk. Och vi hittade på något: vi skulle göra våra konster i ett tåg, 29 fot under en uppstigande luftballong. Jag kommer så väl ihåg den klara junieftermiddagen, då vi framträdde i vår ele gantaste drägt, glittrande af paljetter och guldtränsar, glänsande af siden och sammet; man mottog 033 med jubelrop och vi sågo att parken var öfverfylld med åskådare; midt för 083 svajade den stora balongen fram och till baka och ryckte otåligt i de tig, som höllo honom fast vid marken. — Har är det, Tom? frågade jag. — Godt, svarade han käckt, det är icke värre att göra det deruppe än tjugy fot från marken. — Nej, svarade jag, och det kan komma på cott ut om man drunknar i sex eller sextio fots vatten. Ett ögonblick höllo vi i trapezen under balongen. För första gången kände jag fruktan. Och vet ni hvad det var som gjorde detta? Det var att åskådarne, i stället för att jubla och applådera då bzlongen började stiga, voro all del:s tysta. Det gick ena rysniog genom märg och ben. Och man hade nog skäl att hålla sig tysta, ty vi skulle ju göra våra konster i tåg, tjugu fot und:r balongen, utan någon möjlighet till räddning om ett fel beginges. Men det var icke tid att vara rädd ou; i nä sta ögonblick giorde vi våra konster lika lugnt som annar3, under det vi stego femtio, hundra, tusen fot och slutligen försvunno ur åskådarD:8 synkrets. Jag var icke glad ens då jag kom upp i baloagens gondol, men jag tyckte att Tom var någout blek. Vi nedstego välbehållaa langt bort i Kent. Vi hade hållit på ungefär en månad på detta sätt, och hela tiden hade de ord, som en hustru yttrade, just som vi en gång stogo upp, ljudat för mina öron; hon sade så högt att jag kunde höra det: Detta skola de göra en gång för mycket. — Om du nu gjorde detta ea gång för mycket, tänkte jag; men betalningen dref mina betänkligheter och min fruktan på flykten. — En karl kan hålla på med detta så länge han vill och dock icke falla, tänkte jag. Nåväl, en mänad hade förgått och viintogo åter våra platser under balongen. Det varen extra-reptesentation och tåget var förlängdt från tjuga till trettio fot: vi skulle hävga och slänga der trettio tot under balongen och tusen fot öfver jorden! Man kunde säga att vi väl nu måtte vara vana dervid. Jo, jag tackar: det finns saker, som man aldrig vänjer sig vid, och detta var en af dem. Musiken spelade, åskådarna följda med uppmärksamhet ett half: dussin våghalsar, som skulle följa med balongen upp; laftskep paren var der, tecknet gafs och balongen steg. Han steg så högt att vårt tåg icke längre nådde marken. Der hängde iag med benen öfver trapezen och hufvudet nedåt, under det Tom på samma sätt hängde i en trapez, som jag höll i händerna. Balsngen steg så sakta att Tom med händerna vidrörde toppen af ett träd, i den han svängde en flagga. Vi brukade hänga alldeles stilla till dess vi kommit fyratill fomhuadra fot trån marken, då vi började att. göra konster. ST skedde också nu. Tom släppte flaggan och vi genomgingo hela vårt program, allt eftersom vi stego högre och högre, under det den stirrande publikens ansigten blefvo allt otydligare, musiken svagare och svagare. Det återstod alott ett konststycke fö för 038 att göra, och