Jag röker, jag dricker, jag somnar — jag vaknar. Vinden blåser, bövenskitld nickar, Benborn öftetlemnar åt däcket gårdagens förläfing och drängen som en cherubim på en nyårsönskan låg utsträckt långs med relingen. Yr i hufvudet och betraktande smörgåsar, eitrenskiffor coh Mera bacchanaliska reliqvier vå min nattkappa, blef jag änslig vid åtanken på mina beskedliga föräldrar . . . Ärhande mig hem, ser jag ut genom kajuta fönstret, men finner i stället för det förmenta Marie Magdalenoö — Bttengots kyrktorn, som . . : dö; hiniriel ; . . uppspirade vid da Benä gryning .... Mina respektive söfkamrater vaknade. Skepparen lade till vid Strengnäs stad emot en trädgårdstäppa. Alla stego i land och öfvergåfvo mig . . . Utan en fyrk i fickan vandrade nu den unge Bellman af och an kring gatorna på denna för honom helt och hållet cbekanta plats. Till sin lycka träffade han dock på en man, som var bekant i hans föräldrars hus, blef af hohöm välvilligt emottagen och snart förhjelpt till Stockholm tillbaka i famnen på don öfver Carl Michaels försvinnande i högsta grad förskräckta modern: . Hfter enskild underviening af fere aktado informatorer — bland andra den bekante Häbher — fulländade. han sina studier i Upsala och hade ganska tidigt grundlagt op lärd bildviog, Hufvudsakligen vände sig likväl hans håg till språk och vitterhet. Redan under sina goes år kunde ban skrifva tyska, fransyska, engelska och i:alienskae. Tidigt uppenbarade sig hos Bellman den himmelens gåfva, som skulle göra honom vär dig namnet af nordens störsto skald. Ändtligen uppklarnade dagen! säger kan, Under paroxysmen, af on feber, ådragen genom förkylning, började han tala allting på vers och Ejöng äfven för sin mor dessa sina första pe etiska utgjutelser med en så klar och behaglig röst, att hen och alla omkringstående föllo i djupaste förundran, Han tillfrisknade snart och fick till informator en magister Ennes, sf hvilken han lärde att handtera Apollos lyra. Han började nu blomstra i ett fritt poetiskt lif och gick sjungande sin tidiga död till mötes. Bellmans första skaldestycken voro af det religiösa slaget, dels original produkter, dels öfversättningar, ett slags moral-satirer i tidens smak. Af dessa lemnade bar redan vid 17 års ålder flera till trycket. För sin ekonomiska utkomsts skull ingick han i banken och tullverket, men fann snart att här ej var den bana, på hvilken han skulle skörda sina lagrar. Vid 25 års ålder förlorade han sina föräldrar. Honom sjelf omedvetet uttog nu hans bestämmelse sin rätt. Från denna tid till hans 40:de år infaller andra perioden i hans författareverksamhet, en verksamhet, som i högsta grad visar den utomordentliga höjden af hans bixtrande snille. Det är härifrån dö flesta af Fredmans Epistlar och Sånger da tera sig, äfvensom de fester och parenteationer, som finnas skildrade i Bacchanaliska Ordonskapitlets Handlingar (Sondånska upplagan). Emellertid lärde Gustaf III känna den genialiske sångaren och tog vård om det enda, som denne behöfde: den lekamliga bergningen. Boallman utnämdes år 1775 till sekreterare i nummer-lotteriot, der han likväl aldrig gjorde tjenst, utan afstod halfva lönen åt en vikarie; andra hältten, 1,500 daler köpparmynt, efter nuvarande myntvärde motsvarande 1,000 riksdaler riksgäldssedlar, var skaldens behållning. Följande året (1776) erhöll han titel af hofsekreterare. Ett år deretter (1777) trädde han i äktenskap med Lovisa Fredrika Grönlund, dotter af dåvarande våg. och stämpelmästaren i packhuset. Med henne hade han tre barn. Ofvannämda befordran var allt hvad Bellman i offentlig väg erhöll af den kungliga nåden och allt hvaraf han i yttre måtto var i behof. Konungens aktning och det personliga umgänget med honom voro för skalden af högre värde och utgjorde jemte de enskilda vännerna den sol, som städse lifvade och värmde hans hjerta. I vänners rund vid den fulla pokalen fattades Bellman: af sin lifligaste hänryckning, och hans yppersta sånger föddes under sådana ögonblick. Han egde äfven den högsta mimiska förmåga och uppträdde till och med såsom en särdeles lycklig skådespelare: en af hans favorit-roler var marktschroyareus i Tillfället gör tjufven. När anden föll på honom, tog han sin cittra, -blundade, för att ej störas af yttre föremål och sjöng. Stundom härmade han åtskilliga instrumonters klang med mun: nen och fingrarne och sjöng dertill nvad sångmön ingat. Så improviserade han halfya nätterna för sina vänner, så för konungen; tills han likt forntidens Pythia nedsjönk ntmattad): Många, kanhända de yppersta, af hans improvisationer kommo aldrig på papperet: de bortklingade med den lust och glädjö, hvarunder de föddes. Bland sådåna omtalar Gjörwell en, då Bellman till allas stora förundran och hög-. sta nöje i sång afmålade konungens begge guvernörer, grefvarne Tessin och Scheffer, tvenne herrar aft högst olika karakter, och en aunan, då han spelade utgången ur en landt) Ofta nog uppträdde han äfven offentligt inför folket. ; På Djurgården visss ännu ett hus, från hvars altanlika utbyggnad han mången gång under en romantisk solnedgång lät sina toner ut s trömma för de nedanför lyssnande ähörarne, hvilI ka alltid ansågo dessa underhällningar får ena