Jag röker, jag dricker, jag somnar — jag
vaknar. Vinden blåser, bövenskitld nickar,
Benborn öftetlemnar åt däcket gårdagens för-
läfing och drängen som en cherubim på en
nyårsönskan låg utsträckt långs med relingen.
Yr i hufvudet och betraktande smörgåsar,
eitrenskiffor coh Mera bacchanaliska reliqvier
vå min nattkappa, blef jag änslig vid åtanken
på mina beskedliga föräldrar . . .
Ärhande mig hem, ser jag ut genom kajuta
fönstret, men finner i stället för det förmenta
Marie Magdalenoö — Bttengots kyrktorn,
som . . : dö; hiniriel ; . . uppspirade vid da
Benä gryning .... Mina respektive söfkam-
rater vaknade. Skepparen lade till vid Streng-
näs stad emot en trädgårdstäppa. Alla stego
i land och öfvergåfvo mig . . .
Utan en fyrk i fickan vandrade nu den unge
Bellman af och an kring gatorna på denna för
honom helt och hållet cbekanta plats. Till
sin lycka träffade han dock på en man, som
var bekant i hans föräldrars hus, blef af ho-
höm välvilligt emottagen och snart förhjelpt
till Stockholm tillbaka i famnen på don öfver
Carl Michaels försvinnande i högsta grad för-
skräckta modern: . -
Hfter enskild underviening af fere aktado
informatorer — bland andra den bekante Häb-
her — fulländade. han sina studier i Upsala
och hade ganska tidigt grundlagt op lärd bild-
viog, Hufvudsakligen vände sig likväl hans
håg till språk och vitterhet. Redan under
sina goes år kunde ban skrifva tyska, fransy-
ska, engelska och i:alienskae.
Tidigt uppenbarade sig hos Bellman den
himmelens gåfva, som skulle göra honom vär
dig namnet af nordens störsto skald. Ändt-
ligen uppklarnade dagen! säger kan, Under
paroxysmen, af on feber, ådragen genom för-
kylning, började han tala allting på vers och
Ejöng äfven för sin mor dessa sina första pe
etiska utgjutelser med en så klar och behag-
lig röst, att hen och alla omkringstående föllo
i djupaste förundran, Han tillfrisknade snart
och fick till informator en magister Ennes, sf
hvilken han lärde att handtera Apollos lyra.
Han började nu blomstra i ett fritt poetiskt
lif och gick sjungande sin tidiga död till mötes.
Bellmans första skaldestycken voro af det
religiösa slaget, dels original produkter, dels
öfversättningar, ett slags moral-satirer i tidens
smak. Af dessa lemnade bar redan vid 17
års ålder flera till trycket. För sin ekonomi-
ska utkomsts skull ingick han i banken och
tullverket, men fann snart att här ej var den
bana, på hvilken han skulle skörda sina lag-
rar. Vid 25 års ålder förlorade han sina för-
äldrar. Honom sjelf omedvetet uttog nu hans
bestämmelse sin rätt. Från denna tid till
hans 40:de år infaller andra perioden i hans
författareverksamhet, en verksamhet, som i
högsta grad visar den utomordentliga höjden
af hans bixtrande snille. Det är härifrån dö
flesta af Fredmans Epistlar och Sånger da
tera sig, äfvensom de fester och parenteationer,
som finnas skildrade i Bacchanaliska Ordons-
kapitlets Handlingar (Sondånska upplagan).
Emellertid lärde Gustaf III känna den ge-
nialiske sångaren och tog vård om det enda,
som denne behöfde: den lekamliga bergnin-
gen. Boallman utnämdes år 1775 till sekrete-
rare i nummer-lotteriot, der han likväl aldrig
gjorde tjenst, utan afstod halfva lönen åt en
vikarie; andra hältten, 1,500 daler köpparmynt,
efter nuvarande myntvärde motsvarande 1,000
riksdaler riksgäldssedlar, var skaldens behåll-
ning. Följande året (1776) erhöll han titel af
hofsekreterare. Ett år deretter (1777) trädde
han i äktenskap med Lovisa Fredrika Grön-
lund, dotter af dåvarande våg. och stämpel-
mästaren i packhuset. Med henne hade han
tre barn.
Ofvannämda befordran var allt hvad Bell-
man i offentlig väg erhöll af den kungliga nå-
den och allt hvaraf han i yttre måtto var i
behof. Konungens aktning och det personliga
umgänget med honom voro för skalden af högre
värde och utgjorde jemte de enskilda vännerna
den sol, som städse lifvade och värmde hans
hjerta.
I vänners rund vid den fulla pokalen fat-
tades Bellman: af sin lifligaste hänryckning,
och hans yppersta sånger föddes under sådana
ögonblick. Han egde äfven den högsta mimi-
ska förmåga och uppträdde till och med så-
som en särdeles lycklig skådespelare: en af
hans favorit-roler var marktschroyareus i Till-
fället gör tjufven. När anden föll på honom,
tog han sin cittra, -blundade, för att ej störas
af yttre föremål och sjöng. Stundom härmade
han åtskilliga instrumonters klang med mun:
nen och fingrarne och sjöng dertill nvad sång-
mön ingat. Så improviserade han halfya nät-
terna för sina vänner, så för konungen; tills
han likt forntidens Pythia nedsjönk ntmattad):
Många, kanhända de yppersta, af hans impro-
visationer kommo aldrig på papperet: de bort-
klingade med den lust och glädjö, hvarunder
de föddes. Bland sådåna omtalar Gjörwell en,
då Bellman till allas stora förundran och hög-.
sta nöje i sång afmålade konungens begge gu-
vernörer, grefvarne Tessin och Scheffer, tvenne
herrar aft högst olika karakter, och en au-
nan, då han spelade utgången ur en landt-
) Ofta nog uppträdde han äfven offentligt inför
folket. ; På Djurgården visss ännu ett hus, från
hvars altanlika utbyggnad han mången gång un-
der en romantisk solnedgång lät sina toner ut
s trömma för de nedanför lyssnande ähörarne, hvil- I
ka alltid ansågo dessa underhällningar får ena