På sättet beror framgång, säger ett gammalt ordspråk, hvarom en ny påminnelse erhållits at Göteborgs Handelstidnings utgifvare, som från Helsingfors skrifver följande: Der satt, en vacker dag, ett tiotal af personer, efter slutad middag, på en balkong invid Kajsaniemies restaurationssal. Det var mest landtdagsrmän af borgarståndst, som dit inbjudits af sin vänlige talman. Eftermiddagssolen glänste öfver Thölovikens lugna vattenuspegel; på andra sidan frambröto de ljusa dagrarne öfver gräsmattorna, mellan parkens träd, Man talade öppet och frimodigt om Finlands väl och hyste inga farhågor för framtiden, lika litet som något missmod i fråga om det närvarande. En friare offenlig yttranderätt voro dock önskvärd, på det attlandets regeriog och ledande män måtte lära känna folkets tänkesätt, önskningar och bobof. Doat anmärktes, att mycket boror der vid lag å sättet, huru en sak säges. En gammal, liflig man, borgmästaren T., hade tillhands två anekdoter, en österländsk och en vesterländsk, som kunna vara lärorika att höra äfven utom Finland... Den österländska löd sålunda: Det var en gång en konung, som hade drömt, att han förlorat sina tänder. Han kals lade till sig en af sina drömtydare och fick till tydving: drömmen är olycklig; du skall förlora alla dina slägtiogar, innan du går sjolf ned i-grafven. Konungen vredgades, kastade olyckssiaren sitt djupaste. fävgelse och lät kalla en annan drömtydare. Denne bugade sig och sade: Ydrömmen, store konung, är lyckosam. Du skall öfverlefva alla sina slägtingar. — Konuvgen gladdes och lönade spåmannen med rika skänker. Den vesterländska: En girig man hade gått ned på isen; en hjelpare skyndade till och-ropade: gif mig din hand! — Jag kan icke gifva något, svarade den girige, trots sin nöd. — Ena annan hjelpare ropade tag min hand! — Nu grep den drunknande handen och räddades; En liten äfventyrerska, En l1-årig flicka, dotter till en gravör i Hamburg, fick för någon tid sedan sådan lust att resa, att hon en dag begaf sig hemligen bort från föräldrahusoat. De oroliga föräldrarne fingo några dagar derefter ett telegram från Bergen i Norge hvari stod att deras do:ter, som efter föregifvande ämnade uppsöka ett par slägtingar i Stockholm, hade blifvit anhållen och var full ständigt utblottad för att fullfölja resan. Huru den lilla hade kommit så långt som till Bergen, har icke blifvit upplyst.