Hvarjehanda nyheter,
km detektiv poliemans berät-
teise, Det var en ruskig och regnig dag i
slutet af Augusti — en at dessa dagar, då
både jord och himmel äro kulna och då rego-
dropparne, smattrande på fönsterrutorna; kom
ma en ätt kännä sig så nedslagen och öfför-
gifven: Kloskan på väggen pekade på tre,
HA kr Gordon, vär chef, en liten mörk,
tystlåten man, trädde in i rummet,
Wells, sade hav, skulle ni inte tycka om
någonting uppiggande just nu?
Mig tillkom naturligtvis att svata jo:
Jag behöfver er för att häkta Bill Biddons,
förfalskaren, sado lir Gordön i han bar sonast
varit ebdd i O. Det är så godt att ni beger
Sr utaf genast.
Mitt intresse för affären väcktes, då jag
underrättades om den gtera belöning jag skulle
erhålla, och jag Bög mig med beredvillighet
hil ätspana förfalskaren.
Det var just i daggryningen, då jag uttröt
tad steg ur jernbantåget och gick tili byhotel:
let. Till svar på mina frågor underrättades
jag att inga Dya gäster sedan föregåendo af:
ton hada ankommit, med undantag af ett ungt
fruntimmer.
Vid middagstiden satt jag midtemot det
ifrågavarande unga fruotimret, och jag märkte
att hon log och blef blossande röd, då hon
såg mig inträda. Hennes mörkbruva ögon
tycktes gnistra och stråla uf skälmaktighet och
skalkaktighet, hennes långa, svarta hår, som
hon bar i lockar, tycktes skapadt blott tör avt
dölja hennes rodnad. Men jag, som var ett
vackert prof på det starkare könet, tillskref
mitt personliga utseende alla dessa småleen-
den och blickar och. gratulerade mig til att
ha gjort intryck på en så skön varelse.
Andra dagen fortsatte jag mina efterforsknin-
gar, men allt utan ändamäl, ty jag kunde io
genstädes vinna några upplysningar om före-
målet för min förföljelse. Under en veckas
tid spanade jag oförtrutet, men ingen Bill
Siddons stod att fnna. Jag hade hela tiden
uppehållit mig i C: och blifvit djupt förälskad
i Clara Armstrong, ty så var min vackra gran-
nes namn, och jag smickrade mig med att hon
ej heller såg mig med oblida ögon.
Qvällen före min återrosa till staden satt
jag ensam med Clara,
Ja så, sade hon, ni lemnar osa i morgon?
Jag suckade och sade: skall ni väl någon
gåvg tänka på mig, Clara?
Hon log, rodnade, tog en sax på bordet och
afklippte en af de glänsande lockarne samt
räckte den åt mig:
Göm denna till ett minne af mig.
Var det väl dåraktigt att jag tryckts locken
till mina läppar, innan jag gömde den vid mitt
hjerta? Clara log och sade ingenting. Hon an-
såg mig tydligen icke för dåraktig.
Andra morgonen anlände jag frisk och sund
till staden och skyndade till chefens kontor
för att afgifva min rapport. Vid utgåendet
mötte jag Gus B. Han skrattade, då jag be-
rättade honom mitt äfventyr.
Charley, sade han, den här gången har ni
huggit i sten och låtit dra er vid näsan.
Förargad, frågade jag honom hvad han me-
nade dermed.
Jag vill hålla vad om den bästa supå vi
kunna få i staden att jag skaffar hit Biil Sid-
dons inom tre dagar.
Topp! sade jag, och han gick genast för
att begära tillstånd att få resa,
Chefen samtyckte gerna och redan samma
qväll begaf han sig i väg. Två dagar för-
flöto och på den tredje kom mycket riktigt Gus.
Nå, hur gick det? frågade jag, då jag såg
honom komma ut från kontoret.
Så bra som möjligr, blef svaret, — Kom med
skall jag visa er corpus delicti.
Jag följde honom in i en af cellerna, och
der stod verkligen fåvgen, lutande sig emot
fönstret. Han stod med ryggen mot dörren,
men vände sig om, då han hörde oss kommas,
Vid Jupiter! utropade jag. Clara Arm-
strong!
Just densamma, till er tjanst, sade Bill Sid-
dons, ty det var han. — Jag är er mycket
förbunden, hr Wells, för er artighet. Kanske
ni behagar en lock till af mitt hår.
Jag stod slagen.
Litet för känslig, Charley, min gosse — litet
för känslig, det är alltsammans, sade Gus och
brast ut i skratt, då han såg min snopna min.
Fördömdt! mumlade jag och rusade på
dörren, inom mig görande ett heligt löfte att
aldrig mer bry mig om några fruntimmer af
hvad slag de vara må.
Angenäm förvisning. Under en
parad af kejserliga gardet för kejsar Paul den
1:ste af Ryssland blef denne i hög grad för-
argad öfver att se en officer, som satt mycket
illa till häst. — Kassera honom och skicka
honom till hans egendom! sade kejsaren till