Hvarjehanda nyheter, km detektiv poliemans berätteise, Det var en ruskig och regnig dag i slutet af Augusti — en at dessa dagar, då både jord och himmel äro kulna och då regodropparne, smattrande på fönsterrutorna; kom ma en ätt kännä sig så nedslagen och öfförgifven: Kloskan på väggen pekade på tre, HA kr Gordon, vär chef, en liten mörk, tystlåten man, trädde in i rummet, Wells, sade hav, skulle ni inte tycka om någonting uppiggande just nu? Mig tillkom naturligtvis att svata jo: Jag behöfver er för att häkta Bill Biddons, förfalskaren, sado lir Gordön i han bar sonast varit ebdd i O. Det är så godt att ni beger Sr utaf genast. Mitt intresse för affären väcktes, då jag underrättades om den gtera belöning jag skulle erhålla, och jag Bög mig med beredvillighet hil ätspana förfalskaren. Det var just i daggryningen, då jag uttröt tad steg ur jernbantåget och gick tili byhotel: let. Till svar på mina frågor underrättades jag att inga Dya gäster sedan föregåendo af: ton hada ankommit, med undantag af ett ungt fruntimmer. Vid middagstiden satt jag midtemot det ifrågavarande unga fruotimret, och jag märkte att hon log och blef blossande röd, då hon såg mig inträda. Hennes mörkbruva ögon tycktes gnistra och stråla uf skälmaktighet och skalkaktighet, hennes långa, svarta hår, som hon bar i lockar, tycktes skapadt blott tör avt dölja hennes rodnad. Men jag, som var ett vackert prof på det starkare könet, tillskref mitt personliga utseende alla dessa småleenden och blickar och. gratulerade mig til att ha gjort intryck på en så skön varelse. Andra dagen fortsatte jag mina efterforskningar, men allt utan ändamäl, ty jag kunde io genstädes vinna några upplysningar om föremålet för min förföljelse. Under en veckas tid spanade jag oförtrutet, men ingen Bill Siddons stod att fnna. Jag hade hela tiden uppehållit mig i C: och blifvit djupt förälskad i Clara Armstrong, ty så var min vackra grannes namn, och jag smickrade mig med att hon ej heller såg mig med oblida ögon. Qvällen före min återrosa till staden satt jag ensam med Clara, Ja så, sade hon, ni lemnar osa i morgon? Jag suckade och sade: skall ni väl någon gåvg tänka på mig, Clara? Hon log, rodnade, tog en sax på bordet och afklippte en af de glänsande lockarne samt räckte den åt mig: Göm denna till ett minne af mig. Var det väl dåraktigt att jag tryckts locken till mina läppar, innan jag gömde den vid mitt hjerta? Clara log och sade ingenting. Hon ansåg mig tydligen icke för dåraktig. Andra morgonen anlände jag frisk och sund till staden och skyndade till chefens kontor för att afgifva min rapport. Vid utgåendet mötte jag Gus B. Han skrattade, då jag berättade honom mitt äfventyr. Charley, sade han, den här gången har ni huggit i sten och låtit dra er vid näsan. Förargad, frågade jag honom hvad han menade dermed. Jag vill hålla vad om den bästa supå vi kunna få i staden att jag skaffar hit Biil Siddons inom tre dagar. Topp! sade jag, och han gick genast för att begära tillstånd att få resa, Chefen samtyckte gerna och redan samma qväll begaf han sig i väg. Två dagar förflöto och på den tredje kom mycket riktigt Gus. Nå, hur gick det? frågade jag, då jag såg honom komma ut från kontoret. Så bra som möjligr, blef svaret, — Kom med skall jag visa er corpus delicti. Jag följde honom in i en af cellerna, och der stod verkligen fåvgen, lutande sig emot fönstret. Han stod med ryggen mot dörren, men vände sig om, då han hörde oss kommas, Vid Jupiter! utropade jag. Clara Armstrong! Just densamma, till er tjanst, sade Bill Siddons, ty det var han. — Jag är er mycket förbunden, hr Wells, för er artighet. Kanske ni behagar en lock till af mitt hår. Jag stod slagen. Litet för känslig, Charley, min gosse — litet för känslig, det är alltsammans, sade Gus och brast ut i skratt, då han såg min snopna min. Fördömdt! mumlade jag och rusade på dörren, inom mig görande ett heligt löfte att aldrig mer bry mig om några fruntimmer af hvad slag de vara må. Angenäm förvisning. Under en parad af kejserliga gardet för kejsar Paul den 1:ste af Ryssland blef denne i hög grad förargad öfver att se en officer, som satt mycket illa till häst. — Kassera honom och skicka honom till hans egendom! sade kejsaren till