räntor, så är det nemligen orimligt att klaga öf-
ver deras ojemnhet och yrka en jemkning, ty
den högre räntan är då lika berättigad som den
lägre Skattejemkningsfrågan är derför ett verk-
ligt bevis, att man förr bestämdt ansett grund-
skatterna som skatter och ej som riintor.
Och då de äfven nu så måste anses, så är det
lika orimligt att tala om aflösning. En ränta
kan naturligivis aflösas genom inbetalning eller
kapitalisering, men ej en skatt. En skatt är en-
dast underkastad utöfniovgen af vår fribets palla-
dium, vår urgamla sjelfbeskattningsriätt. Skulle
jordens skatter aflösas, då vet jag sannerligen
ej, hvarför man ej yrkat detsamma, då någon
at de öfriga samhällsklassernas skatter borttagits.
Jag har vid ett föregående likartadt tillfälle
som detta sökt visa att de nuvarande hemmans-
egarne, såsom sina bemmans rättsinnehafvare,
måste anses lika orättvist beskattade som de
första, samt att kronan rimligtvis ej kan tänkas
hafva fått någon rättsgrund för sin påstådda an-
del i eganderätten genom den tillfälliga yttre
omständigheteov, att hemmanen ombytt egare,
något som naturligtvis måst inträffa. Jag villej
upprepa hvad jag då yttrade, ej heller upptaga
tiden med ett bemötande af den så många gån-
ger vederlagda frasen om en present, ehuru om
egna nyttan skall vara en faktor vid bestäm-
mande af rikets angelägenheter, det visserligen
vore mycket mer skäl att säga, att skattehem-
mansegarne gifvit de öfriga samhällsklasserna
en present i ötver 200 år.
På grund af hvad jag nu i korthet anfört, får jag
uppmana mötet attfortfarande uttrycka den åsigten,
att grundskatterna böra afskrifvas utan någon af-
lösning, dock, för att lätta utförandet, med det
medgifvalidet, att det måtte ske successivt.
Svenska folk! Riktigheten af hvad här nu
blifvit sagdt lärer väl af ingen kunna bestridas.
Alltså: föranstalta om folkmötens hållande öf-
verallt och uttala dervid ett enhälligt instim-
mande häri! uppmanar å Katrineholmsmötets
vägnar dess
Bestyrelse.