räntor, så är det nemligen orimligt att klaga öfver deras ojemnhet och yrka en jemkning, ty den högre räntan är då lika berättigad som den lägre Skattejemkningsfrågan är derför ett verkligt bevis, att man förr bestämdt ansett grundskatterna som skatter och ej som riintor. Och då de äfven nu så måste anses, så är det lika orimligt att tala om aflösning. En ränta kan naturligivis aflösas genom inbetalning eller kapitalisering, men ej en skatt. En skatt är endast underkastad utöfniovgen af vår fribets palladium, vår urgamla sjelfbeskattningsriätt. Skulle jordens skatter aflösas, då vet jag sannerligen ej, hvarför man ej yrkat detsamma, då någon at de öfriga samhällsklassernas skatter borttagits. Jag har vid ett föregående likartadt tillfälle som detta sökt visa att de nuvarande hemmansegarne, såsom sina bemmans rättsinnehafvare, måste anses lika orättvist beskattade som de första, samt att kronan rimligtvis ej kan tänkas hafva fått någon rättsgrund för sin påstådda andel i eganderätten genom den tillfälliga yttre omständigheteov, att hemmanen ombytt egare, något som naturligtvis måst inträffa. Jag villej upprepa hvad jag då yttrade, ej heller upptaga tiden med ett bemötande af den så många gånger vederlagda frasen om en present, ehuru om egna nyttan skall vara en faktor vid bestämmande af rikets angelägenheter, det visserligen vore mycket mer skäl att säga, att skattehemmansegarne gifvit de öfriga samhällsklasserna en present i ötver 200 år. På grund af hvad jag nu i korthet anfört, får jag uppmana mötet attfortfarande uttrycka den åsigten, att grundskatterna böra afskrifvas utan någon aflösning, dock, för att lätta utförandet, med det medgifvalidet, att det måtte ske successivt. Svenska folk! Riktigheten af hvad här nu blifvit sagdt lärer väl af ingen kunna bestridas. Alltså: föranstalta om folkmötens hållande öfverallt och uttala dervid ett enhälligt instimmande häri! uppmanar å Katrineholmsmötets vägnar dess Bestyrelse.