Vatten och bröd.
Det var från början vår afsigt att isam-
manhang med den redogörelse för justitierå-
det Olivecronas bok: COm återfall till broti,
som vi lemnat våra läsare, äfven med några
ord vidröra frågan om vatten- och bröd-
straffet så:om förvandlingsstraff. En -: sär.
skild anledning till uppmärksamhet på denna
fråga har sedan lemnats 0ss genom en i
degsa dagar timad händelse, som i bjert be-
lysning framställer orimligheten af det lag-
stadgande, enligt hvilket ett ådömdt bötes-
belopp kan, vid brist på tillgång, förvandlas
till kroppsstraff af svår art, nemligen svält.
Den händelse, hvilken vi här åsyfta, är
den bekanta att redaktören för Stockholms
Handels- och Industritidning, hr Edvard
Nachman, dömd till 2,400 rår i böter för
en artikel med anmärkningar mot styrelsen
för ett här verkande bolag, hvilken styrelse
enligt hans åsigt ej gjort sin skyldighet mot
bolagsmännen, för närvarande, då han ej
velat (hvad gom är sannolikare än att han
ej kunnat) betala summan, aftjenar densam-
ma med att i ett af statens fängelser äta
bröd och dricka -vatten — en diet, som af
honom måste följas i tjugu dygn, innan han
får sin räkning med Syeriges strafflag rö-
rande denna affär qvitterad, innan nämde
bolagsstyrelse känner kitt anseende fullt.
upprättadt och kan se hederligt folk i an-
sigtet och innan samhällets rättsmedvetande,
som genom hr Nachmans artikel lärer ha
blifvit kränkt, finner sig lugnadt och till-
fredsstäldt.
Då hr Nachman i hela gin — korta, men
synnerligen märkliga — offentliga verksamhet
som publicist visat sig vara en man, om
renheten af hvilkens intentioner intet tvifvel
bör kunna hysas, och framför allt vara hvad
man kallar en pritcipkarl, som utån anse-
ende till personen säger sin mening rent ut
och drifver i händelse af behof hvarje fattad
öfvertygelse till dess spets, ha vi allt skäl
för det antagandet, att han, genom att hel-
dre lida än betala, velat med ett eklatant
exempel visa. dels orimligheten af att bibe-
hålla det lifsfarliga vatten- och brödstraffet
som förvandlingsstraff för böter och dels sär-
skildt till hvilket barbari de med så mycken
envishet bidehållna straffbestämmelserna i vår
presslag verkligen kunna leda. Detur prin-
cipiel synpunkt aktningsvärda häri minskar
emellertid icke ohyggligheten af tillämpnin-
gens konseqvenser, och dessa äro af en så
mycket mer upprörande natur, som det i här
förevarande fall, liksom i så många andre,
måste kunna tänkas, elleråtminstone såsom en
möjlighet förutsättas, att det ådömda straffet
icgalunda gör brottsligheten till ett gifvet
faktum.
Vi vila härmed icke hafva sagt att den
uppsats, för hvilken hr N. blifvit dömd och
nu utstir ett svårare kroppsstraff (det hög-
sta vaten- och brödstraff som lagen till-
städjer) ej var brottslig, vi ha endast ej
kunnat frigöra oss från tanken, att den möj-
ligen ej var det, och i alla händelser äro vi
skyldig bekänna den åsigten, att en upp-
rörd rjtskänsla, och ej ett lumpet ochstraff-
bart bbsir att skåda, deri uttalade sig. Vi
kunta 1llägga, beträffande hr Nachman, och
denna omständighet innebär, såsom vi tro,
ett beydligt mildrande moment vid bedö-
mande af alla tryckfrihetsmål, att man kan
vara im tilangfull stilist, såsom hr N. önek-
Å ÅT