Vatten och bröd. Det var från början vår afsigt att isammanhang med den redogörelse för justitierådet Olivecronas bok: COm återfall till broti, som vi lemnat våra läsare, äfven med några ord vidröra frågan om vattenoch brödstraffet så:om förvandlingsstraff. En -: sär. skild anledning till uppmärksamhet på denna fråga har sedan lemnats 0ss genom en i degsa dagar timad händelse, som i bjert belysning framställer orimligheten af det lagstadgande, enligt hvilket ett ådömdt bötesbelopp kan, vid brist på tillgång, förvandlas till kroppsstraff af svår art, nemligen svält. Den händelse, hvilken vi här åsyfta, är den bekanta att redaktören för Stockholms Handelsoch Industritidning, hr Edvard Nachman, dömd till 2,400 rår i böter för en artikel med anmärkningar mot styrelsen för ett här verkande bolag, hvilken styrelse enligt hans åsigt ej gjort sin skyldighet mot bolagsmännen, för närvarande, då han ej velat (hvad gom är sannolikare än att han ej kunnat) betala summan, aftjenar densamma med att i ett af statens fängelser äta bröd och dricka -vatten — en diet, som af honom måste följas i tjugu dygn, innan han får sin räkning med Syeriges strafflag rörande denna affär qvitterad, innan nämde bolagsstyrelse känner kitt anseende fullt. upprättadt och kan se hederligt folk i ansigtet och innan samhällets rättsmedvetande, som genom hr Nachmans artikel lärer ha blifvit kränkt, finner sig lugnadt och tillfredsstäldt. Då hr Nachman i hela gin — korta, men synnerligen märkliga — offentliga verksamhet som publicist visat sig vara en man, om renheten af hvilkens intentioner intet tvifvel bör kunna hysas, och framför allt vara hvad man kallar en pritcipkarl, som utån anseende till personen säger sin mening rent ut och drifver i händelse af behof hvarje fattad öfvertygelse till dess spets, ha vi allt skäl för det antagandet, att han, genom att heldre lida än betala, velat med ett eklatant exempel visa. dels orimligheten af att bibehålla det lifsfarliga vattenoch brödstraffet som förvandlingsstraff för böter och dels särskildt till hvilket barbari de med så mycken envishet bidehållna straffbestämmelserna i vår presslag verkligen kunna leda. Detur principiel synpunkt aktningsvärda häri minskar emellertid icke ohyggligheten af tillämpningens konseqvenser, och dessa äro af en så mycket mer upprörande natur, som det i här förevarande fall, liksom i så många andre, måste kunna tänkas, elleråtminstone såsom en möjlighet förutsättas, att det ådömda straffet icgalunda gör brottsligheten till ett gifvet faktum. Vi vila härmed icke hafva sagt att den uppsats, för hvilken hr N. blifvit dömd och nu utstir ett svårare kroppsstraff (det högsta vatenoch brödstraff som lagen tillstädjer) ej var brottslig, vi ha endast ej kunnat frigöra oss från tanken, att den möjligen ej var det, och i alla händelser äro vi skyldig bekänna den åsigten, att en upprörd rjtskänsla, och ej ett lumpet ochstraffbart bbsir att skåda, deri uttalade sig. Vi kunta 1llägga, beträffande hr Nachman, och denna omständighet innebär, såsom vi tro, ett beydligt mildrande moment vid bedömande af alla tryckfrihetsmål, att man kan vara im tilangfull stilist, såsom hr N. önekÅ ÅT