utan sysselsättning. Siden tar törsvunnet, och då fabrikanterda motråge ,sin undergång, afskedade de sina arbetare. åDen stackars John, hvars samvete blef öroligt, mottog sin fattiga broder i sinköja. --; Du skall snar få se stora förbättringar och få fullt upp med arbete, tröstade han bonom, — När och hur? frågade Andreas. Men detta vargmlättare frågadt än besvaradt. Samma dag återvände äldsta sonen, Jar kob, från vagnfabriken, delhan hade arbetat. Alla ekipage voro nu förvallade till hövagnar, kärror och. plogar. — Md hvarför stannade du icke hos mästaren ocWegjorde kärror och arbetsyvagnar ? sade fadern. — Han ville-icke behålla mig; han hade flera kärror än han kunde afsätta på flera år,svarade Jakob; jordbrukarne behöfva icke så många och vagnfabriken är slut. : John suckade; han började nästan känna sig bekymrad. — Det är dock lyckligt för mig, som är jordbrukare och fåerigenom kan förBörja mig och de mina, tänkte hån. — Gud ske Å, spanmål och hö äro icke öfverflöduvaror och jag kan då åtminstone få behålla mina förtjenster. Dagen derpå trädde husbonden in i stugan. John kände icke strax igen honom i vadmalsrock och ullstrumpor. Husbonden sade: — John, du har alltid varit flitig och beskedlig; det gör mig ondt att du kommer i nöd, men jag behöfver dig icke längre. Här äro ett par skilling, som du kan: använda till dess du kommer i en annans ställning, — Johns anseigte, som hade. blifvit något upplifvadt vid åsynen af pengarne, förmörkades nu betydligt. Han tänkte att husbonden hade fått reda på orsaken till allt detta elände (ty han kunde icke längre dölja för sig att förändringen var ett ondt) och mumlade något om att hans herrlighet måtte förlåta honom; — Säg ieke hans herrlighet, nu äro vi alla arbetare. Jag är så glad att jag kan-behålla min jord; den-adsesicko som öfverflöd, men inkomsten deraf behöfver jag icke till mitt nuvarande, enkla hushåll. — Jag-skall-använda största delen af jordentill betning-eller får den ligga i lägervall. — Ers herrlighet, det vore stor skada — sådana åkrar, så vackra ängar! Ni kad ju såsom törr sälja afkastningen; hö och säd äro ju icke öfverflödsvarot. Rån ö — Det är sant, men nu lefverjag på afkastningen af halfva min egendöm, och hvarför skulle jag bråka med mera arbete och jord: bruk, då det icke finnes några öfverflödiga saker att köpa? Jag behöfver blott pangar för att löna några få arbetare, och. till det är halfva gårdens afkastniog tillräcklig. sr Nu blef den stackars John förtviflade Folkets nöd, då man nekade det arbete, nådde hans öron, och hän visste icke hvar han skulle dölja sin skam och sing samvetsqval till den ödesdigra veckans slut. Dåilado han åter till fen, kastade sig för hennes fötter och bad henne göra förändringen om intet och återställa allt i sitt gamla skick. Nu svängde hon trollspöet i motsatt riktning mot förra gåvgen; och strax såg man åter slottet i kojans stölle; men den största glädjon var att se de återvändande arbetarne, som skyndade till sina väfstolar och fabriker; lika stor var hustrurnas och de unga flickornas glädje öfver att återfå sina håndarbeten, af hvilka de-hade sin utkomst, Allt erbjöd nu en: anblick af lycka och välstånd i motsats till-den olyckliga vecka de hade-genomlefvat. John blet klok af denna lärdom, och så snart pågon klagade öfver de hårda tiderna och tillskret dem de rikes öfverdådiga utgifter, påstod han att de fattige hade fördel, icke skada deraf. Då han icke på annat sätt kunde öfvertyga sina åhörare, berättade han ofvanstående histöria. s En afton satt William Smith och hörde på Johns berättelse, — Det är bara prat att folk saknar arbete, då det icke finnes öfverflöd. Jag har. förlorat min utkomst derför att min husbonde löfvat öfverdådigt. — Den unga herrn, Hvarg jägare han hade varit, kände inga gränser . för sina utsvälningar, men då kassan var tom, afskedades både kuskar och betjenter; hästar och hundar såldes sedan; — Big mig nu, käre Jokn, återtog Williaim, blefvo vi afskedade i följd af för litet eller för mycket öfverdåd i lefnadssättet? John insåg att William hade fätt, men ville knappast tillstå det. Slutligen utropade han: — För litet, William: Iy så länge din husbonde utöste pengar för ett öfverdådigt letnadssätt, behöll du din tjenst, men då allt var slut för honom, var det också slut för hans underlydande. William var för klok att icke märka, hur svag denna bevisföring var, och sade: Den invändningen anstår en hårklyfvars till advokat. Antag att alla förmögna förstörde sin osndöm, hvilken fördel hade väl vi deraf?. Du kan icke neka, att om de rike lefde förståndigt, hvar och en efter siha inkomster, skulle också vi allt framgent bafva vår bergning. — John kände sig öfvertygad, — Jag inger, sade han, att lefnadssättet kan vara både för mycket och för litet öfverdådigt, men du måste tillstå, att om en busbonde icke lefver öfver sina tillångar eller skadar sig sjelf genom ötverdåd, öra vi icke klandra hang utgifter, då de skaffa oss arbete och utkomst. John gick: hem;i den-öfvertygelsen att: de fattige icke -ledo genom de rikes utgifter, så vidt desse klokt beräknade sina inkomster, och han köm till följande slötsåts: : — Både : rike och fattige hafva samma inTS fotokta fis stalrat Jr aavnnarlurt oe ms wmwwwwmtutumw-2ntimnjÄnllleunmsm., isibiimnmmmmpnmwm; HH k eojJoJ— nr— — pH nnUnZHmesmeyiiviSismnmii i im — — r k tnnnon sor i ——re— — —-—— .X — V— —. xX-—-—-—-—R 2