utan sysselsättning. Siden tar törsvunnet, och
då fabrikanterda motråge ,sin undergång, af-
skedade de sina arbetare. åDen stackars John,
hvars samvete blef öroligt, mottog sin fattiga
broder i sinköja. --; Du skall snar få se
stora förbättringar och få fullt upp med arbete,
tröstade han bonom, — När och hur? frågade
Andreas. Men detta vargmlättare frågadt än
besvaradt.
Samma dag återvände äldsta sonen, Jar
kob, från vagnfabriken, delhan hade arbetat.
Alla ekipage voro nu förvallade till hövagnar,
kärror och. plogar. — Md hvarför stannade
du icke hos mästaren ocWegjorde kärror och
arbetsyvagnar ? sade fadern. — Han ville-icke
behålla mig; han hade flera kärror än han
kunde afsätta på flera år,svarade Jakob; jord-
brukarne behöfva icke så många och vagnfa-
briken är slut. :
John suckade; han började nästan känna
sig bekymrad. — Det är dock lyckligt för mig,
som är jordbrukare och fåerigenom kan för-
Börja mig och de mina, tänkte hån. — Gud
ske Å, spanmål och hö äro icke öfverflödu-
varor och jag kan då åtminstone få behålla
mina förtjenster.
Dagen derpå trädde husbonden in i stugan.
John kände icke strax igen honom i vadmals-
rock och ullstrumpor. Husbonden sade: —
John, du har alltid varit flitig och beskedlig;
det gör mig ondt att du kommer i nöd, men
jag behöfver dig icke längre. Här äro ett par
skilling, som du kan: använda till dess du
kommer i en annans ställning, — Johns an-
seigte, som hade. blifvit något upplifvadt vid
åsynen af pengarne, förmörkades nu betydligt.
Han tänkte att husbonden hade fått reda på
orsaken till allt detta elände (ty han kunde
icke längre dölja för sig att förändringen var
ett ondt) och mumlade något om att hans
herrlighet måtte förlåta honom;
— Säg ieke hans herrlighet, nu äro vi alla
arbetare. - Jag är så glad att jag kan-behålla
min jord; den-adsesicko som öfverflöd, men
inkomsten deraf behöfver jag icke till mitt
nuvarande, enkla hushåll. — Jag-skall-använda
största delen af jorden- till betning-eller får
den ligga i lägervall.
— Ers herrlighet, det vore stor skada —
sådana åkrar, så vackra ängar! Ni kad ju
såsom törr sälja afkastningen; hö och säd äro
ju icke öfverflödsvarot. Rån ö
— Det är sant, men nu lefverjag på af-
kastningen af halfva min egendöm, och hvarför
skulle jag bråka med mera arbete och jord:
bruk, då det icke finnes några öfverflödiga sa-
ker att köpa? Jag behöfver blott pangar för
att löna några få arbetare, och. till det är
halfva gårdens afkastniog tillräcklig. sr
Nu blef den stackars John förtviflade Fol-
kets nöd, då man nekade det arbete, nådde
hans öron, och hän visste icke hvar han skulle
dölja sin skam och sing samvetsqval till den ödes-
digra veckans slut. Dåilado han åter till fen,
kastade sig för hennes fötter och bad henne
göra förändringen om intet och återställa allt
i sitt gamla skick. Nu svängde hon trollspöet
i motsatt riktning mot förra gåvgen; och strax
såg man åter slottet i kojans stölle; men den
största glädjon var att se de återvändande
arbetarne, som skyndade till sina väfstolar och
fabriker; lika stor var hustrurnas och de unga
flickornas glädje öfver att återfå sina hånd-
arbeten, af hvilka de-hade sin utkomst, Allt
erbjöd nu en: anblick af lycka och välstånd i
motsats till-den olyckliga vecka de hade-ge-
nomlefvat. John blet klok af denna lärdom,
och så snart pågon klagade öfver de hårda
tiderna och tillskret dem de rikes öfverdådiga
utgifter, påstod han att de fattige hade fördel,
icke skada deraf. Då han icke på annat sätt
kunde öfvertyga sina åhörare, berättade han
ofvanstående histöria. s
En afton satt William Smith och hörde på
Johns berättelse, — Det är bara prat att folk
saknar arbete, då det icke finnes öfverflöd.
Jag har. förlorat min utkomst derför att min
husbonde - löfvat öfverdådigt. — Den unga
herrn, Hvarg jägare han hade varit, kände inga
gränser . för sina utsvälningar, men då kassan
var tom, afskedades både kuskar och betjen-
ter; hästar och hundar såldes sedan; — Big
mig nu, käre Jokn, återtog Williaim, blefvo vi
afskedade i följd af för litet eller för mycket
öfverdåd i lefnadssättet?
John insåg att William hade fätt, men ville
knappast tillstå det. Slutligen utropade han:
— För litet, William: Iy så länge din
husbonde utöste pengar för ett öfverdådigt
letnadssätt, behöll du din tjenst, men då allt
var slut för honom, var det också slut för hans
underlydande.
William var för klok att icke märka, hur
svag denna bevisföring var, och sade: Den
invändningen anstår en hårklyfvars till advokat.
Antag att alla förmögna förstörde sin osndöm,
hvilken fördel hade väl vi deraf?. Du kan
icke neka, att om de rike lefde förståndigt,
hvar och en efter siha inkomster, skulle också
vi allt framgent bafva vår bergning. — John
kände sig öfvertygad, — Jag inger, sade han,
att lefnadssättet kan vara både för mycket och
för litet öfverdådigt, men du måste tillstå, att
om en busbonde icke lefver öfver sina till-
ångar eller skadar sig sjelf genom ötverdåd,
öra vi icke klandra hang utgifter, då de skaffa
oss arbete och utkomst.
John gick: hem;i den-öfvertygelsen att: de
fattige icke -ledo genom de rikes utgifter, så
vidt desse klokt beräknade sina inkomster, och
han köm till följande slötsåts: :
— Både : rike och fattige hafva samma in-
TS fotokta fis stalrat Jr aavnnarlurt oe
ms wmwwwwmtutumw-2ntimnjÄnllleunmsm., isibiimnmmmmpnmwm; HH k eojJoJ— nr— — pH nnUnZHmesmeyiiviSismnmii i im — — r k tnnnon sor
i ——re— — —-—— .X — V— —. xX-—-—-—-—R 2