FSA AR NUTPIETe
; T.
Hvarjehanda nyheter.
Emitslöfgumman och Carl XV.
Under senaste stora fältmanörern i Skåno
kom — berättar Framåt — konungen in till
en gumma i Emitslöf och bad att få köpa
bröd åt sin häst. Gumman, mån att törtjena
något, kom in med ett bröd och skar af ett
stycke, enligt kovungens anvisning, hvarefter
hon tog fram ett betsman och började väga
det afskurna stycket, Det behöfsicke, gum
ma lilla, anmärkte kungen, Jo men, gör
det så, för herrn ska ha sin del å jag ska
ha min. Som betalning erhöll hon en femma
och gumman ville ga riktigt tillbaka, ty, sade
hon med bestämdhet: herrn ska ha sin del
och jag ska ha min. Då gumman icke kun:
de förmås att behålla penningarne, sade ko-
Dungen: vill du inte ta emot fem riksdaler
af din kung? hvilka ord verkade så förstum-
mande på dan eljest munviga gumman, att
hon icke förmådde yttra ett ord.
En klok hund. För någon tid sedan
reste en i Köpenhamn bosatt familj till Sve-
rige för att besöka en slägting på en landt-
egendön i närheten af Ystad. Doe medförde
en liten hund, en skotsk terrier, löste biljett
för densamma i Malmö och fingo den placerad
i hundkupgen på bantåget. Vid HEslöf, der
passagerarie till Ystad lemna stambanan, vi
sade Jacks egare den inköpta biljetten och.
i
begärde sin långhårige vän tillbaka, men Jack
hade redan försvunnit i folkhvimlat på den:
lifliga stationen. Egaren begärde ersättning
för den lidna förlusten, om icke hunden kunde
skaffas tillrätta, och i anledning deraf tele
graferade man upp och ned längs banan från
Malmö till Ystad, men Jack var och förblef
borta. Flera dagar derefter tyckte en i Kö-
penhamn boende dotter af den omtalade fa
miljen att hon såg Jack på gatan, men hon
kuade knappast tro, att det förhöll sig sålunda,
då hoa visste, att hennes föräldrar ännu voro
qvar i Sverige. Vid förfrågan i deras hem
visada det sig emellertid att hon hade sett
rätt. Pigan berättade, att bunden kommit
hem dagen förut, ytterst utsvulten och trött;
den hade fått mat och straxt lagt sig att
sofva. Det lilla djuret hade sålunda, sedan
det i Eslöf tappat spåret af sin herre företa-
git sig att vandra tillbaka till Malmö — en
temligen betydlig väglängd — antagligtvis längs
utmed banvallen; der hade den gått ombord
på den rätta ångbåten och från Qvxsthusbron
slutligen funnit vägen hem.
Bonnebys rykibaraste man. Ien
korrespondens till Östergötlands Nya Tidning
läses: Ronneby har sina ryktbarheter likaväl
som Borås Åmål, Skanör m. fl., men det har
en ryktbarhet, som ötvergår alla andra köpin-
gars- och småstäders koryfber, och denne vår
celebritet vill jag just nu presentera för er.
Han är en lång, magerlagd man med en viss
martialisk hållning. Denne man har varit sol
dat men lemnat krigsgudens tjenst för att
blifva sitt ungdoms ideal, skrädderiyrket, trogen
och utötvar nu detta ädla handtverk inom
köpingen. Saxen, nålen och pressjernet ha
iogalunda gjort honom hvatken:ryktbar eller
odödlig i köpingens annaler. Nej långt der-
ifrån! Hvad som giort honom till en så fram-
stående personlighet höll äfven på att beröfva
honom — lifvet. Händelsen var följande, För
två år tillbaka ekulle bomälde skräddare loss-
göra en båt, liggande i den strida strömmen
ofvanför fallen. Han bar sig dumt åt, far-
kosten råkade i drift med skräddaren, som inga
åror hade att bjelpa sig med, båten fattades
af den häftiga strömmen och rusade med
svindlande fart ned mot fallen. Skräddaren
ansåg sig förlorad. Han läste en tyst bön,
tillslöt ögonen, hörde forsens vilda fall allt
närmaro brusa i sina öron och ratsch! inom
tio mivuter kilade han utföre det höga hvirf-
lande, forsande första fallet. Han ansågs af
åskädarne till denna hemska scen förlörad,
men båten med skräddaren finnes ännu till
och på upprätt köl, men faran är derför inga-
lunda för den olycklige mannen öfverstånden,
en andra fors, ett lika farligt fall, finnes ännu
ett passera; inom ytterligare några minuter
rutschar skräddaren på nytt utför himmelens
branter, gör en ny kullerbytta bland vatten-
hvirflar, stenar och yrande skum; nu är han
förlorad! utropar man med fasa, jo, pytt!
ingen: tror eller kan ana hvad en skräddare
kan tåla. Vår resenär är, fastän dugtig. knuf-
tad och sargad, likväl vid lif och kraflar sig
slutligea i land, mottages af alla, som åsett
hans vådliga färd, med de varmaste lyckönsk-
niogar och gratulationor. Sedan denna märk-
värdiga, ja, nästan otroligt lyckliga resa hr
skräddaren blifvit köpiogens största ryktbar.
och märkvärdigaste man, ia, långt mårkvärdi-
gare än bide häradshöfdingen, postmästaren
och polisuppsyaingsmannen, och detta vill säga
ej sä litet.