rr —21x r AA AHH4I--,-,ooo En stor samhällsfråga. TIL. I föregående uppsats antyddes de åtgärder, som staten på lagstiftningsväg bör enligt hr Olivecronas åsigt, vidtaga för att uppnå ett bättre resultat än hittills med brottslingars bestraffning. Det är dock icke ensamt genom yttre medel, icke ensamt genom tvång, Bom en sådan sinnesförändring kan åstadkommas hos fångarne, att straffet verkar till förbättring och sålunda återskänker dem åt samhället. Icke heller har cellens ensamhet, hvaraf så mycket väntades innan man ännu hade någon säker erfarenhet om cellsystemets verkan, visat tillfredsställande resultater i afseende på fångarnes moraliska tillstånd; tvärtom har man funnit att längvarigt ensamhetsfängelse nedsätter själsförmögenheterna och förhärdar sinnet samt gör fången ännu mindre mottaglig för straffets uppfostrande förmåga än han tilläfventyrs förut varit. Under sådana omständigheter och då det lär vara ett obestridligt faktum att det stora flertalet fångar inkommit på brottets bana af den orsak, att de inom sig saknat en lefvyande verksamhet af de moraliska krafter, hvilka alltid, der de finnas vakna, utgöra en motvigt mot frestelsen — när, med ett ord, de flesta brotten leda sitt ursprung från en bristfällig uppfostran, så anger insigten härom äfven det bästa medel, genom hvilket man, så att säga, på en inre väg kan komplettera de yttre medlens bristfälligheter. Men måste söka väcka fångarreg slumrande moraliska krafter till verksamhet, man måste i möjligaste mån söka ersätta hvad som fattas i deras uppfostran! För att vinna detta inom fångvården vigtiga mål föreslår justitierådet Olivecrona två utvägar: 1:0 de unga förbrytarnes skiljande från de till mognad ålder komne ; 2:0 de förre böra undergå en penitentiär behandling vid särskildt för dem inrättado förbättringsanstalter och för de senare bör ett tillräckligt antal lärare vid fängelserna anställas, lärare med full medvetenhet om den stora och svåruppfyllda pligt, som med detta lärarekall är förbunden, Båda dessa medel hafva med synnerlig. framgång blifvit använda i utlandet, det förra synnerligast i Frankrike och Belgien i form af 8 k. jordbrukskolonier, det senare i Irland. Författaren, som på ort och ställe tagit kännedom om såväl de använda metoderna som de vunna resultaterna, redogör omständligt derför, och denna afdelning i hans skrift är en af de intressantaste. Hvad som är en vigtig sak för genomförandet just af dessa båda reformer är, att de för staten icke skulle medföra någon, åtminstone ingen afsevärd, pekuniär uppoffring. För att fi medel till lärarnes aflöning föreslår hr O., i öfverensstämmelse med den åsigt han förut sökt framhålla, att minska fångkosten. Den besparing, som uppstode af en minskning t. ex, af 20 öre i veckan pr fårge — en minskning, som alls icke lemnar rum för några berättigade farhågor att fångarne derigerom skulle komma att lida nöd -— skulle för året visa en sammanlagd summa af icke mindre än 100,000 rdr, d. v. 8. mer än tredubbla beloppet af puvarande anslag till samtliga fångpredikanternes aflöninzr, eller 30,175 rdr. Med en sådan summa skulle I