Fate ev — Utrikes-Nyheter. Do spanska tidniogarne meddela innehållet af ett bref, som blifvit skrifvet till konung Vietor Emanuel af Spaniens nuvarande konseljpresident Zorilla ungefär vid den tid, då denne; misströstande om fosterlandet, afsade sig! riksdagsmannakallst och förklarade sin önskan vara att återgå till privatlifvet. Denna märkliga skrifvelse, daterad den 23 maj, är af. följande lydelse: Sire. : Underrättelsen om att jag afsagt mig för troendet att vara ledamot at riksförsamlingen samt beslutit, för det närvarande åtminstone, helt och hållet draga mig: tillbaka från det offentliga lifvet bör ej ha öfverraskat ers majestät efter de fem bref, hvari jag baft äran för eder framlägga mina åsigter. Jag har trott och jag tror, att eder höge sons krona kan räddas och hans dynasti beotryggas endast genom omfattandet af en väsentligen revoJutionär politik, som skulle definitivt omintetgöra de konservatives och carlisternas förhoppningar och på samma gång förqväfra de republikanska fröen. Långt iffån att så göra, följör ers-majestätg son en försoningspolitik, som i Italien kanske skulle vara nyttig, men hvilken i Spanien verkar mycket ondt i följd af karakterernas olikhet. Det är försoningspolitiken som underhåller alphonsisternas förhoppningar och som möjliggjort den carlistiska resniogen, hvilken är så mycket mindre att förakta som den skyddas af religionens täckmantel. Under en så allvarsäri situation har jag, då jag förutser, stt ers majestäts höge son måste. bli störtad och arfvet efter honom tillfalla anciögen alphonsisterna eller carlisterna, samt då jag märker att intet afseende fästes vid mina Krligt menade råd, Beslutit återgå till privatlifvet, för att icke bli medbrottsling i en dylik katastrof samt för att slippa erfara den sorgen att bevittna densamma. sJag skulle vilja offra mitt blod för denna olyccas förebyggande, eftersom mina råd tjonat till intet; men åtminstone skall jag på min tillflyktsort bedja Gud upplysa depone konung, som var revolutionens hopp, på det hån måtte bespara vårt olyckliga folk de nya pröfningar, som hota detsamma. Det republikanska partiet i Versailles höll midsommardagen en stor bankett till minne af en bland franska revolutionens bjeltar, general Hochej segraren från Wissombourg och Quiberoti samt Vendee-upprorets betvingare. Gambetta, hvilken deltog i-banketton jemta talrika medlemmår af venstern och veneira centern (inalles omkring 250 personer, säges det), uppträdde dervid bed ett tal; för hvilaet han skördade utomordentligt bifall, Han talade om Frankrikes storhet och i synnerhet öm dess moraliska kraft, som det ou gällde att återupprätta. ln sann politisk pånyttfödelse var i hans tanke omöjlig utan en starkt Organiserad och disciplinsrad arm6, på detta mål porde alla strätvanden yara riktade under de närmaste åren. Härefter-mitalade sig Gambetta med bitterhet om revolutionens utsväfningar. Han vände sig med en innerlig hön till de arbetande klasserna, att de måtte låta eina chimerer och. vanyettiga fantasior fara samt hellre tillegnå sig den store general Hoches valspråk: Jag-gör till nytta hvad jag gör. Talaren slutade -med att anhbefalla den moderna demokratien följande lösen; sArbete, arbete och ständigt arbetel Gambetta belönades för detta tal med länge ihållande applåder samt med lyckönskningar af sina vänder, bland andra af Feray, en af vonstra centerns främste ledare... Vidare må anmärkas, stt deputeradon Rameau; maire i Versailles, som förde ordöt vid banketten, enast--vid-.festens början hade uppläst eft brof från Thiers sekreterare Barthelemy. St Hilaire, hvari republikens president beklagade att, han iöke kunde. deltaga i depus festliga tillställniog. Barthelemy St Hilgire hade i slutet af brefvet uttalat de; bästa önskningar för republikens upprjtehållande, -hyilka mot