VULRIRUSTLALSE Uc KA SKULD VÄM Jar.
Hvarjehanda ryheter.
Som du vill, min vän, men här ska
skåpet stå!
(Ur Norrköpings Tidningars Stockholms-
korrespondens.)
I samma qvarter som jag ha i flera år bott
ett par välmäende borgsrefamiljer, med hvilka
jag vid olika tillfällen haft nöjet att vara till-
sammans tillräckligt mycket, för ätt ha kunnat
uppfatta ställningar och törbållanden inom de
de bäda familjernas husliga lif. Jag fann,
bland annat, på båda hållen att det var frun
som var herre i huset, på ena stillet med,
på andra utan mannens vetskap. Nu är vis-
serligen ingenting vanligare här-i lifvet äa att
både man och hustru sträfva efter herraväldet,
men de sätt, på hvilka de respektiva fruarne
här skötte sina tofflor, voro hvarandra så mot-
satta och kontrasten så i ögonen fallande just
i följd af familjernas intima umgängo, att jag
icko kunde undgå att notera de aktade paren
i min svarta bok, för att vid tillfälle göra en
visa om dem, androm till sträck och varnagol.
Tillåt mig först att presentera herr Petters-
son. Haa är en beskedlig och välmående man,
men saknar all tillstymmelse till stål i karak-
tiren, och han stär fullkomligt under toffeln.
Fru Pettersson å sin sida sätter en ära uti
att kunna skryta med det ingen man — hon
har varit gift en gång förut — ännu förmått
att böja hennes vilja, och att hon nog förstår
att lita sin man veta hvar skåpet skall stå.
— Min man gör hvad jag vill, brukar
hon vanligen afsluta sina harsnger i ämnet,
och det med en min och en ton, som visa att
hon menar hvad bon säger.
Den stackars herr Pettersson bär sitt kors
med tålamod hellre än att äfventyra ett försök
till motstånd. Förr hände det nägon gång att
han på aflägset sätt bjöd till att göra jemväl
sin vilja gällande, men frun blef vid minsta
tecken dertill så ond, att herr Pettersson all-
deles tappade koncepterna och, blek och dar-
rande, foil till fota. För husfredens skull fo-
gade han sig derför undergifvet uti, att hon
var den allena styrande viljan; och styrde
gjorde hon så i ett som annat.
Herr Lundström, min andra granne, brukade
ofta skratta åt herr Petterssons mesaktighet.
— Jag skulle våra ett sådant kräk att låta
hustru min styra mig! Nej då! den stackars
Poattersson törs inte säga att två gånger två
är fyra, utan att först fråga sin bustru om
lof; men se min hustru hon vet alltför väl
att det är min vilja söm är lag.
Men sö just dönna hr Lundströms orubbliga
tro på sitt herravälde gjorde det mycket lätt
för hustrun att styra honom. Om hon ville
stanna hemma, sade hon sig vilja gå ut, och
mannen beslöt sig då vanligen för att icke
särta foten utom dörren, bara för att visa att
det var han som var herre i huset. Ville han
deremot verkligen -taga sig en promenad, be-
höfde hon bara låtsa sig vilja sluta hvad hon
hade för händer; maunen tog då genast sina
hatt och befallde henne i myndig ton att göra
detsamma.
Fruarne Pettersson och Lundström kommo
en lördag i somras, då de träffades på Korn-
hamnstorg, öfverens om att dagen derpå fara
ut till Nacka och tillbringa söndagen i det
gröna. Fru Pettersson behöfde bara i tydliga
och bestämda ordalag gifva sia vilja tillkänna
för att hennes, om husfridens bibehållande
måne man genast skulle gifva sitt bifall till
den beramade utfarten. Fru Lundström åter
måste följa en annan taktik. Äfven hob var
fast besluten att fara till Nacka, men se hon
bearbetade sin herre och man på följande sätt:
— Kan du tänka dig, sade hon, att Petters-
sons äro. galna nog att vilja tillbringa hela
morgondagen vid det tråkiga Nacka! De fara
dit i morgon bittida.
Hr Luadström svarade:
— Jag kan icke fiona något så galet deri;
om jag kände mig hågad att fara dit eller
någon annanstans, så for jag.
— Det är gifvet att du det gjorde, medgat
fru Lundström; men du skulie inte vara så
oresonlig att taga mig med, om jag inte ville.
— Om du inte ville! Åhå! Ena hustru får
inte ha någon annan vilja än sin mans; om jag
ansåg lämpligt att du följde med, så for du,
och dermed vore den saken all.
— Men, käre Lundström, du vill då att allt
skall dansa efter din pipa. Om jag vore be-
stämd för att iote fara, skulle du allt få svårt
att öfvertala mig.
— Svårt att öfvertala dig! utropade hr Lund-
ström. Då är det afgjordt att vi också fara
till Nacka i morgon. Jag skall ha min vilja
fram, Kristio, och ingen hustru i verlden skulle
kunna rabba mitt beslut. Gör dig i ordning
att fara till Nacka i morgon bittida med half-
9-båten, för om du vill eller inte, så skall
du fara! .
— Käre Lundström, svarade frun fogligt,
jag vet att då du fått något i hufvudet, så
sittar dat dar Tag har aldrig satt am aå cn.