Frankrikes nationalförsamling har nu defini-
tivt beslutat införandet af en ny armåorgani-
sation, grundad på allmän värnepligt utan rätt
till lega eller friköpning samt med fem års
aktiv tjenstgöring och ytterligare 15 års skyl-
dighet att qvarstå i armön.
Det är, som man finner, högst betydliga
uppoffringar som landet härigenom underkastat
Big, ja, uppoffringar så stora, att de knappast
kunna beräknas och helt visst skola blitva till
sina töljder, om icke förderfliga, så dock åt-
minstone i högsta måtto tryckande och hin-
derliga för mnäringslifvets normala utveckliug
och landets uppblomstring. Också ha mot
den femåriga aktiva tjenstgöriogea, hvarigenom
mer iän 700,000 man af landets kraftigaste
söner skola ryckas från det produktiva arbe-
tet, allvarliga och skarpa röster höjt sig,
fordrande att denna tid skulle minskas till
tre eller åtminstone fyra år. Men allt för-
gäfves! Presidenten Thiers har, i sista stund,
då hans vältalighet ei lyckats bryta motståndet,
tillgripit det gamla bzpröfvade medlet att hota
med afgång, vid detta tillfälle dock icke under
gråt, utan för ombytes skull under vrede.
och det hjelpte. Öfver 700,000 fransmän skola
stå på aktiv fot och under tiden vara beröf-
vade en medborgares förnämsta och dyrbara
ste rättighet, den att ega rösträtt! Vi hafva
sett i svenskt tryck uttaladt, att detta beslut
måste glädja Frankrikes vänner. För vår
del måste vi bekänna vår åsigt vara den, att
Frankrikes vänner borde erfara smärta öfver
hvad det landet nu blifvit underkastadt, Sä-
kert är att hvar och en, för hvilken fransmän-
nen icke ensamt äro menniskor och för hvil-
ten deras land icke uteslutande är kulturens
vagga, amma och fostrarinna, måste erfara en
djup sraärta deraf och beklåga, med förtviflan
beklaga, att den samna humanitetans och upp-
lysningen icke kommit längre än att vi ännu
stå qvar på barbarernas ståndpunkt.
Rörande förhandlingarne i franska national
församlingen den 10 dennes, då deputeraden
Jean Brunet samt generalerna Guillemaut och
Charenton sökte gonomdrifva förslaget om
tfycaårig tjenstetid inom den aktiva armån,
hvilket förslag, såsom bekant, äfven förkastades,
föreligga nu omständliga redogörelser, hvaraf
framgår att denna sammankomst varit mer än
vanligt stormig. Amiral Chasseloup Laubat,
utskottets ordförande, upprepade skälen för
den fomåiiga tjenstgöringen och tillade: Vi
vilja alla freden, men vi måste ha en stark
armå, för att kunna betrygga 038 mot anfall.
Deputeradena Keller och Lavergne angrepo
emellertid med häfvighet det af utskottet före:
slagna lagstadgandet, hvilket de ansågo komma
att ha till följd att en del medborgare skulle
fortfarande, men med begagnande af andra
utvägar än hittills undandraga sig krigstjenst-
skyldigheten.
Sedan diskussionen sålunda i flera timmar
hade rört sig fram och åter samt en fjerdedel
af kammarens ledamöter lemnat sessionssalen,
för att begifva sig tillbaka till Paris, besteg
Thiers helt oväntadt talarestolen och förkla-
rade i energiska ordalag att khaa icke kunde
gå in på något af de framlagda ändringsför-
slagen. Efter att ännu en gång ha i korthet
uttalat sina skäl för en femårig tjonstetid och
ånyo citerat ett yttrande af marskalk Bugeaud,
slutade han med dessa ord:
Gud bevare mig från att vilja tvinga för-
gamlingen att följa mina önskningar — men
om de ifrågavarande amendementen bli an-
tagna, kan jag icke återvända till denna sal.
Jag känner det ansvar som hvilar på mig, det
är derför jag vidhåller min åsigt. Skzulle iag
väl låta förmå mig till att verkställa em lag,
som efter min öfrertygolse är dålig? Det vill
jag icke göra. Jag är fullt medveten om be
tydelsen af mina ord och tror mig vara be-
rättigad att tala på detta sätt, Situationen är
så klar och tydlig som möjligt.
Hr Kerdrel beklagade, att Thiers alltför