mer ihåg nu. — Jag vill inte uppehålla dig länge.
Men sög mig bara, hur du har kommit ur
arre:t;n, der du i går blef insatt. Kom och
sitt bredvid mig — här — på sängen — ge
mig din hand — och berätta mig ordentligt
allting.
Hennes gon lydde och satte sig på det enkla
sängtäcket vid hennes sida.
— Jack, sade hon och tryckte hans hand
mellan sina feberglödande fingrar; jag har varit
sjuk — mycket illa sjuk — jag tror, jag har
yrat — jag tänkte jag skulle dö i natt —
men jag vill inte säga dig, hur mycket lidande
du förorsakat mig — jag vill izte göra dig
någon förebråelse. Lofva mig endast att bättra
dig — att öfverge dina föraktliga kamrater —
och jag skall förlåta dig — jag skall välsigna
dig. Ack, min bästa, min älskade son, låt
varna dig i tid. Du har lemnat dig i hän-
derna på en gudlög, en förfärlig menniska,
som icke skall ge sig tillfreds, förrän han
gjort dig fullkomligt olycklig. Lyssna en gång
till din mors böner, och låt henne icke dö
med brustet hjerta.
— Det är för sent, svarade Jack med dyster
uppsyn; jag kan aldrig mer bli en rättskaffens
menniska, om jag aldrig så gerna ville.
— Ack, säg inte så, invände hans olyckliga
mor. Det är aldrig för sent. Jag vet att Jona-
than Wild har fått makt med dig, ty jag såg
honom nära intill dig i kyrkan; och om det nä-
gonsin är tillåtet för mensklighetens fiende att