sittande på grindstolpen under skuggan af ett
gammalt träd, tydligen bevakade honom med
sina blickar. Ett ironiskt leende spelade på
tjuftagarens läppar, och gossen, som blygdea
att visa sig obeslutsam, fortsatte sin väg.
Sedan han en stund klappat på dörrn för-
gäfves, föll det honom in att försöka låset,
och till hans törundran gick det upp. Han steg
in med en hemsk aning att något bedröfligt
skulle möta honom, En katt kom och strök
gig emot honom, i detsamma han inträdde,
och tycktes med sitt jamande vilja be honom
om föda. Det var det enda ljud han hörde.
Jack var i början nästan rädd för att tala ;
men slutligen fattade han mod och ropade:
— Mamma!
— Hvem är det? frågade en svag röst ifrån
gBingen.
— Er son, svarade gossen.
— Jack! utropade enkan, i det hon satte
sig upp i sängen och drog undan sparlakanen.
Är det verkligen du, eller drömmer jag?
— Ni drömmer inte, mamma, svarade han.
Jag kommer för att taga afsked af er, innan
jag lemnar denna ort, och underrätta er, att
jag befinner mig väl.
— Hvart ärnoar du dig?frågade modren.
— Jag vot knappt, svarade Jack; men här
är jag inte längre säker. Jag vågar ej dröja.
— Ack! det är sannt, återtog enkan, hos
hvilken alla de förfärliga minnena från före-
gåonde dagen på en gång vaknade; jag kom-