han i detsamma fick höra den ena ryttaren tala,
kände han genast igen rösten och förstod att
de hade kommit i vänskaplig afsigt.
— Qvicka er, Blåskinn, annars må fan ta
er! brummade Jonathan Wild med sin djupa
basröst. Vi få väl hela byn på oss, för det
inte ni kan bryta upp en dörr utan så myc-
ket omständigheter. Nyttja dyrken, menniska!
— Här behöfs hvarken dyrk eller kofot,
herr Wild! ropade Jack, i det han hängde sin
hatt på högra armen af vägvisaren, och lutade
sig fram öfver trätaflan. Jeg har gjort alltihop
sjelf.
— Hvad fan nu? utbrast Jonathan och såg
dit upp hvarifrån rösten kom. Har ni brutit
er ut ur buren sjelf, Jack?
— Bå ser det ut! svarade gossen vårdslöst.
— Bravo! ropade tjuftagaren med bifallan-
de ton.
— Det öfvergår allt hvad jag någonsin
hört talas om, röt Blåskinn.
— Men är ni verkligen deruppe? frågade
Jonathan.
— Nej, jag är här nere, svarade Jack och
hoppade utföre. Jag skall säga er en sak,
herr Wild, tillade han skrattande; det behöfs
ett starkare fängelse än Willesdens bur för
att hålla mig qvar.
— Jo jo men, yttrade tjuftagaren; ni kom-
mer att göra hans maj:ts fångvaktare mycket
bekymmer, när ni får några år på er. Det
JACE SHEPPARD. 426.