Arbetarnes aflöningstid. Mycket har under senare åren gjorts af lagstiftningen och på enskild väg för att bereda yrkesarbetaren förmåner, hvilka han förut saknat, förmåner ej blott i ekonomiskt, utan äfven i politiskt och socialt hänseende. Så hafva arbetareföreningar bildats, hvilka visat sig hafva utöfvat ett på arbetarens intellektuela lif välgörande inflytande; vidare hafya arbetsgifvarne dels höjt dagspenningen, dels förminskat arbetstiden för att sätta arbetaren i tillfälle att förkofra sig och inhemta de för hvars och ens yrke nödvändiga teoretiska kunskaper samt tillegna sig åtminstone det minsta mått af vetande som hvarje menniska bör ega, för att hon skall kunna tillvinna sig aktning och fullgöra de samhällspligter, som åligga henne. Sjukoch begrafningskassor hafva ock här och der blifvit inrättade, och mången arbetsgifvare kan berömma sig af att hafva genom lämplig uppmuntran och upplysning förmått sina arbetare att genom insättningar i sparbanker eller ränteoch kapitalförsäkringsanstalter m. m. på ett eller annat sätt tänka på framtiden och söka skapa ett skydd för den skröpliga ålderdomen, för nöd och för fattigdom. Sådant medför äfven den stora fördelen att väcka håg och böjelse för ordentlighet, omtanke och sparsamhet, och måste af Har och en, som intresserar sig för arbetarens bästa, prisas och betraktas med glädje såsom lofvande förebud till ett bättre sakernas skick. Men ännu en reform återstår, lika vigtig som någon af de redan genomförda, nemligen förändring af tiden för utbetalasde af arbetarens aflöning. På de flesta fabriker och verkstäder utbetalas aflöningen för hvarje vecka på lördags eftermiddagen. Olägenheterna häraf äro mångahanda och inverka högst menligt på arbetarens ekonomi. Den sena timmen gör det nemligen omöjligt för honom eller hans hustru att på torget kunna till bättre pris uppköpa större qvantiteter lifsförnödenheter, tillräckliga för påföljande vecka, hvilket också har till följd att man endast vanligen gör ett mindre uppköp för en eller två dagar. Häraf följer att han under veckans lediga dag har en god del af aflöningen för föregående veckan i sin ficka, ett förhållande, som visserligen ej borde innebära någon fara och i många fall, vi önskade tro i de flesta, ej heller gör det; men frestelsen vakar ständigt och menniskan: är svag, säger ett gammalt ordspråk. Kommer man sig väl en gång in i vanan att påkosta sig söndagsnöjen, glömsk af stundande dagars oundvikliga behof, så utsträckes begäret att roa sig äfven snart till måndagen, och har det kommit så långt, är familjens välfärd snart satt på sista kortet. Många omständigheter hafva medverkat dertill att våra arbetare icke i allmänhet visa någon utpräglad böjelse för god hushållning, d. v. 8. en hushållning grundad på ordning och klok och väl afvägd beräkning af inkomster och utgifter. Mycket återstår i detta afseende att önska och uträtta. Ett medel till bättring tro vi att den här antydda ändring i aflöningstiden skulle vara, liksom vi äro öfvertygade om att den sjelftagma fridagen i veckan skulle af sig sjelf derigenom upphöra. Ty det är föga troligt att arbetaren midt i veckan skulle offra en dag åt dagdrifveriet och Jlättjan. Denna