taget ådragit sig rioga uppmärksamhet här
i orten. Något hvar tycker att de folkliga
resultater, man väntade sig af den nya form
för representatinen som antogs 1865, låta väl
länge vänta på sig. Första kammaren visar
alltför mycket de syfsen, hvilka förefunnos
hos de båda första stånden; och andra kam-
marens majoritet förlamas i sina sträfvanden
af den icke obetydliga minoritet inom kamma-
ren, som alltför ofta sluter sig till första kam-
marens åsigter. Andra kammarea har man
emellertid att tacka för att det vådliga för-
slag till ändringar i tryckfribetslagen som kon-
stitutionsutskottet afgaf redan i sin födsel qväf-
des, äfvensom att åtskilliga inskränkningar i
utgiftsväg kunnat genomföras. Denna kam-
mares majoritet, det s. k. landtmannapartiet,
vioner också allt mera och mera i allmänna
omdömet, oaktadt de många smygande och
offentliga försöken att nedsätta densamma;
och säkert är att de nya valen i höst komma
att öka partiets styrka. Valmännen skola ej
längre låta skrämma sig af förespeglingarne
om ett för det allmänna vådligt bonderege-
mente, sedan partiet visat att det icke mot-
sätter sig anslag som verkligen äro at behof-
vet påkallade, vare sig att dessa afse intellek-
tuela eller materiela ändamål.
Ehuru långt ifrån oväntad, bar likväl talmän-
nens vägran att, enligt statsutskottets förslag,
framställa proposition å gemensam votering
rörande mantalspenningarnes bortfallande eller
icke väckt ett pinsamt intryck. Riksdagens
rätt att på egen hand afgöra öfver äfven do
ordinarie statsanslagen var på ett öfvertygande
sätt utredd, såväl inom andra kammaren som
af ett par bland pressens organer; men de
byråkratiska intressena, understödda af en af
våra rättslirdes advokatoriska bemödanden att
förneka denna rätt beredde sig för tillfället
seger. Frågan, denna gång afklippt, skall utan
tvifvel ånyo uppstå och svenska folkets rätt
att i allo sig sjelft beskatta slutligen oj kunna
tillbakavisas.
Deremot har allmänheten med tillfredsstäl-
lelse mottagit underrättelse derom att riksdagen
nedsatt tullen å kaffo och socker till de belopp
hvarmed den utgick för den vilkorliga höjningen
1867. Regeringen begick ett stort misstag, då
den icke tog initiativet till denna skattelindring,
hvilken, en ren välgerniog för de arbetande
klasserna, skulle höjt 5ennes aktier hos dessa.