taget ådragit sig rioga uppmärksamhet här i orten. Något hvar tycker att de folkliga resultater, man väntade sig af den nya form för representatinen som antogs 1865, låta väl länge vänta på sig. Första kammaren visar alltför mycket de syfsen, hvilka förefunnos hos de båda första stånden; och andra kammarens majoritet förlamas i sina sträfvanden af den icke obetydliga minoritet inom kammaren, som alltför ofta sluter sig till första kammarens åsigter. Andra kammarea har man emellertid att tacka för att det vådliga förslag till ändringar i tryckfribetslagen som konstitutionsutskottet afgaf redan i sin födsel qväfdes, äfvensom att åtskilliga inskränkningar i utgiftsväg kunnat genomföras. Denna kammares majoritet, det s. k. landtmannapartiet, vioner också allt mera och mera i allmänna omdömet, oaktadt de många smygande och offentliga försöken att nedsätta densamma; och säkert är att de nya valen i höst komma att öka partiets styrka. Valmännen skola ej längre låta skrämma sig af förespeglingarne om ett för det allmänna vådligt bonderegemente, sedan partiet visat att det icke motsätter sig anslag som verkligen äro at behofvet påkallade, vare sig att dessa afse intellektuela eller materiela ändamål. Ehuru långt ifrån oväntad, bar likväl talmännens vägran att, enligt statsutskottets förslag, framställa proposition å gemensam votering rörande mantalspenningarnes bortfallande eller icke väckt ett pinsamt intryck. Riksdagens rätt att på egen hand afgöra öfver äfven do ordinarie statsanslagen var på ett öfvertygande sätt utredd, såväl inom andra kammaren som af ett par bland pressens organer; men de byråkratiska intressena, understödda af en af våra rättslirdes advokatoriska bemödanden att förneka denna rätt beredde sig för tillfället seger. Frågan, denna gång afklippt, skall utan tvifvel ånyo uppstå och svenska folkets rätt att i allo sig sjelft beskatta slutligen oj kunna tillbakavisas. Deremot har allmänheten med tillfredsställelse mottagit underrättelse derom att riksdagen nedsatt tullen å kaffo och socker till de belopp hvarmed den utgick för den vilkorliga höjningen 1867. Regeringen begick ett stort misstag, då den icke tog initiativet till denna skattelindring, hvilken, en ren välgerniog för de arbetande klasserna, skulle höjt 5ennes aktier hos dessa.