SJUTTONDE KAPITLET, Nattkrogen. Efter några minuters skyndsam vandring, hvarunder ingendera yttrade ett ord, kommo Jonathan Wild och hans följeslagare till St Pauls grannskap, smögo sig utför en gränd till höger, och befunno sig så Thamesgatan. På den tiden, då de händelser som här. berättas tilldrogo sig, voro hufvudstadens förnämsta gator ganska ofullkomligt upplysta, och mindre besökta gator samt gränder voro lomnade i fullkomligt mörker, men äfven i vår tid skulle den labyrint af gårdar och smala gränder, hvaruti Wild nufördjupade sig, hafva förvirrat hvar och en som, utan att -vara nära bekant med dessa irrgångar, skulle vågat en mörk natt der intränga... Jonathan kände likväl stället mycket noga. Han skröt i allmänhet dermed, att han i hvilken trakt af London som. helst skulle kunna :hitta vägen med förbundna ögon; och vid detta tillfälle åtminstone tycktes han icke hafva svårt att reda sig. Han tog sin följeslagara i armen och ledde honom en, smal gång, der ingen öppning syntes, förrän man kom till ändan af gången. Här steg. Jonathan utför en trappa, som var brant som en stege, och varnade riddaren som följde efter att klifva varsamt, så framt han var rädd om nacken. BSedan de kommit väl utföre, stötte Jonathan upp en dörr, som hängde på gångjernen, så att den.