EON ORTER Den alldeles ovanliga uppsjö på telegrafiska meddelanden från Kristiania, som rådt under senaste dagarne, bär vittne om en pölitisk lifaktighet i vårt broderland, som man ej blifvit van att finna derstädes. I ett par föregående uppsatser hafva vi sökt dels lemna en opartisk framställning om anledningarne till den der framkallade politiska krisen och stortingets bekanta misstroendeadress och dels en redogörelse för de första verkningarne på de olika partierna i landet af denna stortingets kraftyttring. Stangska ministerens i anledning af denna adress inlemnade afskedsansökan har sedermera inledt krisen i ett nytt skede, och från att vara en ganska allvarsam sak har den derigenom blifvit förvandlad nästan till en fars. De antydda telegrammernas innehåll ger en alldeles tillräcklig åskådlighet åt den rörelses art, som nu i Norge utgör ett slags efterspel till stortingets misstroendevetum. Det är städernas Formandskap och borgmästare jemte andra embetsoch tjenstemän, hvilka fått plebiscitkoller och blifvit djupt missnöjda öfver hvad den myndighet, som landet tillsatt för att kontrollera regeringens handlivgar, nemligen stortinget, gjort för att — uppfylla sin pligt. Denna sgitation för att till konungen få expedierade adresser i hvilka skulle uttalas det oinskränktaste förtroende till Stangska ministeren, hvarvid dessa agitatorer ledas af förhoppningar att kunna få bibehålla sina patroner, har emellertid på flera ställen slagit öfver i det löjliga och underskrifterna å adressen blifvit ovanligt få eller alls inga. Försöket att på detta sätt opinera mot riksförsamlingens beslut är så mycket oförsyntare som det dels af den diskussion som föregick stortingets beslut, dels af sederme:a utaf. stortingsmän lemnade upplysningar — gifna äfven af högt uppsatta embetsmän — blifvit på det bestämdaste ådagalagdt, att stortinget i dess helhet förlorat tilliten till regeringen. Minoriteten vid voteringen i stor-. tinget skilde sig icke från majoriteten i sak, utan. endast i afseende på sättet för uttryckandet -af det rådande misstroendet. Begreppsförvirringen öfver det politiskt anständiga synes bland de regeringsvänliga kretsarne i Norge vara fullständig. Det förefaller gom om, dessa lika gerna kunnat tänka sig att månen skulle komma på ett gästbesök till Kristiania som att Stangska ministören skulle vara nödsakad vika undan för tågon annan. Menniskor som i ostördt lugn fört ett i politiskt afseende drönande lif äro rädda för hvarje den minsta stormil och betrakta en ministerkris ungefär som en jordbäfning. Bland de konstitutionella barnsjukdomarna torde detta tillstånd kunna förliknas vid tandsprickningen — ett ondt, hvilket, ehuru stundom ganska intensivt, dock merändels är lätt öfvergående och alltid är förebudet till en normalare utveckling. Ännu då detta skrifves är det icke här kändt hvad utgång ministerkrisen i Norge får. Det antages dock der att någon regeringsentusiast gripit helt och hållet ur luften den uppgiften, att Stangska ministåren möjligen skulle komma att stanna qvar, det vill säga att återtaga afskedsansökningen. För 03s svenskar, som på nära håll skådat olika utvecklingsstadier af sådana ministeriella kraftyttringar med och utan solidariska föreningsband, skulle en sådan utgång af ministerkrisen i Norge vara föga öfverBSK GSE SE a FINT NE RS