Stora teatern. Hr Årnoldsons recett: Den Stumma. Aubers toneättaretalang egde en dubbel sida, sådan den sällan, om någonsin funnits: han träffade lika fint och säkert den elegantaste franska konversationston, som den nationella folkstilen, nemligen den sydländska. Den förra förekommer oftast; den senare isynnerhet uti Murarn och den Stumma. I denna opera innehålla de tre mellersta akterna nästan endast tonbilder ur Neapels folklif, visor, barcaroler, danser, än sorglöst glädtiga, än vilda och stormiga, än sprittande af bacchantisk yra — alltid utvecklande sig i melodier, friska och saftiga som sydfrukter, glödande som Vesuven, i hvars atmosfer de uppspirat. Anmärkningsvärdt är att Auber aldrig lärer besökt Italien; denna natursanna uppfattnirg är en divination som betecknar det äkta snillet. Den tyska kritiken bar alltid beskärmat sig öfver Aubers brist på Gemith, och sanat är att sentimentaliteten, helst Jen affekterade (som äfven hos oss har sina trosbekännare), icke var hans sak, och när en situation nödgade honom att anslå den sentimentala strängen, blef han vanligtvis maniererad. Den Stumma har redan nästan öfverlefvat ett halft århundrade och lärer sannolikt komma att dermed fortfara i så många sekler som återstå för vår planet. Hr Arnoldson visste ock ganska väl hvad han gjorde, då ban till sin recett utkorade denna opera). Resultatet blef lysande: full salong, som mottog honom med den stora applåder, och orkestern gjorde en generalpaus under det Masaniello insamlade alla de doftande trof6er som från alla kanter flögo honom till mötes. Derpå upptogs åter handlingens tråd och fiskarhöfdingen uppstämde sin berömda barcarol. Hr Arnoldson uppbjöd äfven hela sin rika talang för att med lif och kraft framställa den friska och tacksamma rolen, samt lyckades ock i flera fall, såsom i andra aktens final, i slummerarian, i sista akten, m. m. Dock synes oss hans uppfattning af rolen i dess helhet ej vara den rättaste. Masaniello är ingen orolig agitator, utan ett godsint, känslofullt naturbarn, som först när han ser sig bragt till det yttersta, af nödtvårg griper till vapen, och då uppträder som en lössläppt fruktansvärd naturkraft samt störtar tyrannen. Men äfven då hejdar han sina vilda kamrater. I de första scenerna i andra akten, innan han känrer Fenellas misshandliog, visar han sig som en harmonisk, älsklig natur; barcarolen är en aubade eller morgonserenad, hvari han hänföres af morgonsolens skönhet och besjunger Italiens herrliga bimmel. MHvarför då dessa heroiska accenter, dessa kraftyttringer i sången, dessa oroliga rörelser i spelet, som snarare antyda en bandithöfding än den fredlige fiskaren, och äfven minska verkan af de senare energiska momenterna; likaså försvagas ock den effektfulla kontrasten mellan den godmodige Masaniello och den vilde Pietro. I duon med Pietro och iaktens senare del är hr A. ganska berömvärd, men, som sagdt, stegringen är för litet markerad. Stegring och kontrast utgöra dock den dramatiska effektens vigtigaste motiver. Slutligen hade det ock varit högligen önskvärdt att hr A. upptagit Tichatscheks förträffliga tradition af den präktiga scenen i fjerde akten då Masaniello försvarar Alfonso; detta ställe, rätt utfördt, är ett af de effektfullaste i pjesen. Om hr A. ej alltid lyckats i detta parti, så är det icke af brist på nit, utan snarare tvärtom: han ville gifva det enskilda för mycker verkan och skadade derför det helas. Elviras scener äro ej många och icke heller att räkna bland Aubers bästa; det oaktadt blifva de i fru Michaelis föredrag verkliga glanspunkter, Den första arians koloratur förleder så lätt till bravureffekter, hvilka här icke vore på sin plats, emedan prinsessan blott känner sig lycklig på sin ) Det torde böra erinras, med anledning af notisen om recetten i onsdagsnumret, att hr Arnoldson flera gånger förut åätergifvit Masaniellos