Stora teatern.
Hr Årnoldsons recett: Den Stumma.
Aubers toneättaretalang egde en dubbel
sida, sådan den sällan, om någonsin funnits:
han träffade lika fint och säkert den ele-
gantaste franska konversationston, som den
nationella folkstilen, nemligen den sydländ-
ska. Den förra förekommer oftast; den se-
nare isynnerhet uti Murarn och den Stum-
ma. I denna opera innehålla de tre mel-
lersta akterna nästan endast tonbilder ur
Neapels folklif, visor, barcaroler, danser, än
sorglöst glädtiga, än vilda och stormiga, än
sprittande af bacchantisk yra — alltid ut-
vecklande sig i melodier, friska och saftiga
som sydfrukter, glödande som Vesuven, i
hvars atmosfer de uppspirat. Anmärknings-
värdt är att Auber aldrig lärer besökt Ita-
lien; denna natursanna uppfattnirg är en
divination som betecknar det äkta snillet.
Den tyska kritiken bar alltid beskärmat sig
öfver Aubers brist på Gemith, och sanat är
att sentimentaliteten, helst Jen affekterade
(som äfven hos oss har sina trosbekännare),
icke var hans sak, och när en situation nöd-
gade honom att anslå den sentimentala strän-
gen, blef han vanligtvis maniererad.
Den Stumma har redan nästan öfverlef-
vat ett halft århundrade och lärer sanno-
likt komma att dermed fortfara i så många
sekler som återstå för vår planet. Hr Ar-
noldson visste ock ganska väl hvad han
gjorde, då ban till sin recett utkorade denna
opera). Resultatet blef lysande: full salong,
som mottog honom med den stora applåder,
och orkestern gjorde en generalpaus under
det Masaniello insamlade alla de doftande
trof6er som från alla kanter flögo honom
till mötes. Derpå upptogs åter handlingens
tråd och fiskarhöfdingen uppstämde sin be-
römda barcarol.
Hr Arnoldson uppbjöd äfven hela sin rika
talang för att med lif och kraft framställa
den friska och tacksamma rolen, samt lyc-
kades ock i flera fall, såsom i andra aktens fi-
nal, i slummerarian, i sista akten, m. m.
Dock synes oss hans uppfattning af rolen i
dess helhet ej vara den rättaste. Masani-
ello är ingen orolig agitator, utan ett god-
sint, känslofullt naturbarn, som först när
han ser sig bragt till det yttersta, af nöd-
tvårg griper till vapen, och då uppträder
som en lössläppt fruktansvärd naturkraft
samt störtar tyrannen. Men äfven då hej-
dar han sina vilda kamrater. I de första
scenerna i andra akten, innan han känrer Fe-
nellas misshandliog, visar han sig som en
harmonisk, älsklig natur; barcarolen är en
aubade eller morgonserenad, hvari han hän-
föres af morgonsolens skönhet och besjun-
ger Italiens herrliga bimmel. MHvarför då
dessa heroiska accenter, dessa kraftyttrin-
ger i sången, dessa oroliga rörelser i spelet,
som snarare antyda en bandithöfding än den
fredlige fiskaren, och äfven minska verkan
af de senare energiska momenterna; likaså
försvagas ock den effektfulla kontrasten mel-
lan den godmodige Masaniello och den vilde
Pietro. I duon med Pietro och iaktens se-
nare del är hr A. ganska berömvärd, men, som
sagdt, stegringen är för litet markerad. Steg-
ring och kontrast utgöra dock den dramati-
ska effektens vigtigaste motiver. Slutligen
hade det ock varit högligen önskvärdt att
hr A. upptagit Tichatscheks förträffliga tra-
dition af den präktiga scenen i fjerde ak-
ten då Masaniello försvarar Alfonso; detta
ställe, rätt utfördt, är ett af de effektfulla-
ste i pjesen.
Om hr A. ej alltid lyckats i detta parti,
så är det icke af brist på nit, utan snarare
tvärtom: han ville gifva det enskilda för
mycker verkan och skadade derför det helas.
Elviras scener äro ej många och icke hel-
ler att räkna bland Aubers bästa; det oak-
tadt blifva de i fru Michaelis föredrag verk-
liga glanspunkter, Den första arians kolo-
ratur förleder så lätt till bravureffekter,
hvilka här icke vore på sin plats, emedan
prinsessan blott känner sig lycklig på sin
) Det torde böra erinras, med anledning af no-
tisen om recetten i onsdagsnumret, att hr Arnold-
son flera gånger förut åätergifvit Masaniellos