ten ef att något annat än en hel koalition skulle behöfvas för att tilltoga den nederleg, blefvo den första månadens ocrhörda motgångar en förfärlig missräkning Men då man hade den gräsliga verkligheten för sira ögon och den kejserliga syndabocken tycktes bära bort med sig äfven deras egen skuld, blef frangmännens smärta öfver nederlagen mindre och r6an påfann ursäkter, hvilka tillfredsställde den nationela fåtängan, för allt hvad som inträffat — ursäkter, hvilka icke helt och hållet saknade grund, såsom man kan finna af de redogörelser, som för kort tid sedan väckte så stort uppseende i nationalförsamlingen. Den återväckta sjelfaktningen har sin andel i det lätta humör, hvarmed det franska samhället nu tager siva förlägenheter. På andra sidan är fruktan för kommunen och Internationale nu långt mindre förherrskande än man skulle förmoda i anledning af statsmännens ord och handlingar; den kan alls icke förlik nas vid den skrämsel, som grep bourgesoisien efter iunidagarne 1848 och som störtade Lamartines och Cavaignacs republik. I dessa förhållandena finnes sålunda intet moment, som lägger hinleri vägen att återvända till det lif, som vanan har gjort till parisarnes andra natur, Alla affärsgrenar äro grundado på förutsättningen, att ett stort sällskap, blåst tillsammans från jordens alla hörn, här skall möta för att roa sig och blifva roadt, äta fint, kläda sig fiot, bo fint och köpa sig en hop onyttiga, men grufligt dyra ting, som tillverkas ensamt i Paris. . Det är sålunda helt naturligt att alla, som i civilisationens hufvudstad anordba verldens nöjen, anstränga sig till det yttersta för att återkalla de gäster, hvilka icke äro närvarande vid festen. De komma också tillbaka, både främmande och fransmän, kansko med någon skamfullhet öfver slik drickning och ätning mellan grafverne; men de komma ändock! För sex månader sedan hade Paris det tilltalande utseendet af en sedlig och ångerfull stad. Om sex månader härefter kan det bli föremål för lika mycket löje och lika många profetiska hotelser, som någonsin under andra kejsardömet. Den moraliska pånyttfödelsen och den reniog af sederna, som kriget förorsakade, visa sig icke i det offentliga lifvet i Paris. Men trots den förnyade företeelsen af rikedom och öfverdåd märker man dock hos de politiska personligheterna och affärsmännen spår af sinnesoro och bedrötvelso; ty tramtiden är mörk. Ställningens Jjusa sida är, att Frankrike, oaktadt alla lidanden, icke tagit allvarlig skada med hänsyn till sina bjelpkällor eller sin kredit eller gin industri. Det har gjort smärtsamma, men icke oersättliga förluster; ett så uppfioning rikt, arbetsamt och hushållsaktigt folk gom fransmännen skall bära förlusterna och ersätta dem. De genomgångna olyckorna hafva framkallat den kraft, som ligger i den franska sparsamheten, att utveekla sin fulla styrka. Det är denna sparsamhet; som burit staten och isynnerhet hufvudstaden i någorlunda orubbadt skick genom krigets och kommunens förödelser; det är genom den medelklssserna unudgått att göra bankrutt, genom den de, vid första återvändandet af fred och ordning, kunnat återtaga sin förra verksamhet, Genom den skall den franska styrelsen ock måhända se sig i stånd att anskaffa de oerhörda belopp, som krigsomkostnaderna uppsluka, med en lätthet, den ipgen kunnat ana eller hoppas. andra sidan är det onekligt att många omständigheter förena sig om att underhålla oro hos allmänheten. Presidentens höga ålder, den sällsamma karakteren hos den sty relse, för hvilken han står i spetsen, hans förhållande till nationalförsamlingen, som alltid botar att störta styrelsen, denna nationalförsamlings egen osäkra sammansättning, dess tvifvelaktiga ursprung och sjelftagna nästan