ERT Ställningen I Frankrike utgör alltjemt det intressanta ämne, hvarom den politiska verldens flesta tankar och öfverläggningar röra Big. Timeg innehöll för några dagar sedan en artikel rörande förhållandet i det nuvarande Frankrike, ur hvilken Vi tiieddela följande utdrag: Frankrike erbjuder nu skådespelet af ett folk, som arbetar på att resa sig från det största, exempellösaste och mest oväntade fall, som drabbat något folk. De som känt förvåning öfver den hastighet, hvarmed: det modernoa kriget slår djupa sår, böra med eftertanke betrakta Frankrikes exempel på huru snart freden i våra dagar förmår åter hela dessa sår. Jtt år har ävnu ej förgått sedan stormen rasade. För ett år sedan herrskade kommunen i Paris, regeringen i Versailles hade ännu icke fullbordat sina tör beredelser, sydliga delen af Frankrike vsr anarki och tyska regeringen hyste starka tvifvel om Thiers förmåga att styra det land, som gifvit honom nästan oieskränkt makt. Vid den tiden buro den fiarska hufvudstaden och hela det franska samhället prägeln at modlöshet, att icko säga förtviflan. Man hade väl tron att landet åter skulle resa sig — men man visste ej när, man visste ej hur, man visste ej genom hvem, . Skulle dertill åtgå tio år eller tjugo? Skulle det ske genom styrelsens kloka åtgärder eller genom militärisk stränghet? Genom en ålderstigen diktator, eller genom en nationalförsamling, som visade sig på samma gåog våldsam och vankelmodig? Händelserna ha visat att de mest förhoppningsfulla icke öfverskattat franska folkets förmåga att åter samla friska krafter, om än deras tvifvel om de franska statsmännens po litiska takt och klokhet visat sig icke ha sak nat giltig orsak. Hvarje opartisk betraktare måste tillstå, att Frankrike nu inträdt på bättriogens väg. Ånnu ser man visserligen åt gkilliga spår af sjukdomen och ett återfall kan inträffa; men om förhållandena fortfarande utvecklas i nu inslagna riktning, skall det snart fordras en mycket skarp blick för att kunna varseblifva spåren af allt det elände, i hvilket nationen för kort tid sedan störtades, och teck un till möjligheten af de faror, som ännu ota. I verkligheten antaga Paris och Frankrike nu så hastigt sitt förra vacliga utseende, att det är vida lättare att få en sann bild af ställningen för en utlänning, hvilken på afstånd studerar Frankrikes pånyttfödelse, än för den, som besöker fransmännen i deras hem. En resanda skall nu ovilkorligen förvånas öfver hura bastigt och fullständigt parisarne återvända till de gamla vägar, på hvilka de van drade med glam och löje, med allvar och är bete ända till juli 1870. Kejrardömet har försvunnit, men de personer, hvilka det danade — eller hvilka danade detsamma, ty frågan härom är tvistig — fiovas qvar. Finansfrågan kan förorsaka republikens president och hang ministrar sömnlösa nätter; armåns reorganisation eller statsrådets ombildning kunna helt och hållet lägga beslag på genera ernas och statsmännens uppmärksamhet, ut änningårne kunna kritisera, diskutera eller 54 — Paris blir dock troget sin anda och återvänder, efter en kort utflygt till den allt aippoffrande fosterlandskärlekens, derefter till revolutionsraseriets och sist den förtviflande tupgsinthetens område, efterhand till sina gamla sysselsättningar och tidsfördrif. Denna rörelse är ännu blott i sin begynnelse, nen man kan omöjligt misstaga sig om dess riktning. Krigets vanära är försvunnen, fruk:an för revolutionens våldsamhet håller på att lö bort. Med afseende härpå kan man säga art alltsedan katastrofen vid Sedan hafva fransmännen börjat återfinna sig sjelfva. För den1a nation, som var uppfostrad vid stolta seserminnen och ej kunde tänka sig möjlighe