ERT
Ställningen I Frankrike
utgör alltjemt det intressanta ämne, hvarom
den politiska verldens flesta tankar och öf-
verläggningar röra Big. Timeg innehöll för
några dagar sedan en artikel rörande för-
hållandet i det nuvarande Frankrike, ur
hvilken Vi tiieddela följande utdrag:
Frankrike erbjuder nu skådespelet af ett
folk, som arbetar på att resa sig från det
största, exempellösaste och mest oväntade fall,
som drabbat något folk.
De som känt förvåning öfver den hastighet,
hvarmed: det modernoa kriget slår djupa sår,
böra med eftertanke betrakta Frankrikes exem-
pel på huru snart freden i våra dagar förmår
åter hela dessa sår. Jtt år har ävnu ej för-
gått sedan stormen rasade. För ett år sedan
herrskade kommunen i Paris, regeringen i
Versailles hade ännu icke fullbordat sina tör
beredelser, sydliga delen af Frankrike vsr
anarki och tyska regeringen hyste starka tvif-
vel om Thiers förmåga att styra det land, som
gifvit honom nästan oieskränkt makt. Vid den
tiden buro den fiarska hufvudstaden och hela
det franska samhället prägeln at modlöshet, att
icko säga förtviflan. Man hade väl tron att
landet åter skulle resa sig — men man visste
ej när, man visste ej hur, man visste ej ge-
nom hvem, . Skulle dertill åtgå tio år eller
tjugo? Skulle det ske genom styrelsens kloka
åtgärder - eller genom militärisk stränghet?
Genom en ålderstigen diktator, eller genom
en nationalförsamling, som visade sig på samma
gåog våldsam och vankelmodig?
Händelserna ha visat att de mest förhopp-
ningsfulla icke öfverskattat franska folkets
förmåga att åter samla friska krafter, om än
deras tvifvel om de franska statsmännens po
litiska takt och klokhet visat sig icke ha sak
nat giltig orsak. Hvarje opartisk betraktare
måste tillstå, att Frankrike nu inträdt på bätt-
riogens väg. Ånnu ser man visserligen åt
gkilliga spår af sjukdomen och ett återfall kan
inträffa; men om förhållandena fortfarande
utvecklas i nu inslagna riktning, skall det snart
fordras en mycket skarp blick för att kunna
varseblifva spåren af allt det elände, i hvilket
nationen för kort tid sedan störtades, och teck
un till möjligheten af de faror, som ännu
ota.
I verkligheten antaga Paris och Frankrike
nu så hastigt sitt förra vacliga utseende, att
det är vida lättare att få en sann bild af
ställningen för en utlänning, hvilken på afstånd
studerar Frankrikes pånyttfödelse, än för den,
som besöker fransmännen i deras hem. En
resanda skall nu ovilkorligen förvånas öfver
hura bastigt och fullständigt parisarne åter-
vända till de gamla vägar, på hvilka de van
drade med glam och löje, med allvar och är
bete ända till juli 1870. Kejrardömet har
försvunnit, men de personer, hvilka det da-
nade — eller hvilka danade detsamma, ty
frågan härom är tvistig — fiovas qvar. Fi-
nansfrågan kan förorsaka republikens president
och hang ministrar sömnlösa nätter; armåns
reorganisation eller statsrådets ombildning
kunna helt och hållet lägga beslag på genera
ernas och statsmännens uppmärksamhet, ut
änningårne kunna kritisera, diskutera eller
54 — Paris blir dock troget sin anda och
återvänder, efter en kort utflygt till den allt
aippoffrande fosterlandskärlekens, derefter till
revolutionsraseriets och sist den förtviflande
tupgsinthetens område, efterhand till sina gamla
sysselsättningar och tidsfördrif.
Denna rörelse är ännu blott i sin begynnelse,
nen man kan omöjligt misstaga sig om dess
riktning. Krigets vanära är försvunnen, fruk-
:an för revolutionens våldsamhet håller på att
lö bort. Med afseende härpå kan man säga
art alltsedan katastrofen vid Sedan hafva frans-
männen börjat återfinna sig sjelfva. För den-
1a nation, som var uppfostrad vid stolta se-
serminnen och ej kunde tänka sig möjlighe-