SESEREUR UVLR SER
: 7.
Hvarjehanda nyteter.
Carl Johan och fadler Fakob,
Carl den fjortonde Johan hade en synnerlig
förkärlek — likt Fredrik I Wilhelm af Preus-
sen — för långa och hurtiga soldater, och det
ännu mer, om deras vandel var fläckfri som
diamanten. Han säg i dem typen af äkta
krigare, som blott med sin närsaro kunde ia-
jaga fruktan och respekt hos sina motståndare,
de måtte nu hafva varit från de moskoviters
landsändar.
Se här ett litet bevis för detta påstående:
I början af 30-talet öfvervar Carl Johan
en generalmönstring af några sammandragna
regementen på nordens vackraste slätt, Åxe-
valla. Hans vana fältherreöga upptäckte då
vid —gs regemente 6 resliga och hurtiga
karlar, hvilkas utssende vittnado om nära
slägtskapsförhållande dem emellan. Förvånad
häröfver, ropade han öfversten till sig och
fordrada hans närmare upplysning härom.
Dessa äro alla bröder, ers majestät, sva
rade öfversten, ovch den äldste af dem är
korporal. För öfrigt dugtiga karlar allihop.
Lofver deras far ännu? sporde konungen.
Ja, ers m:t, han bor några mil på andra
sidan Skara, är torpare och itännu rask och
kry, kallas allmänt fader Jakob.
Skicka genast efter honom, jag önskar att
tala med honom; här äro 10 rdr att låta hemta
hoaom.
Andra dagen om morgoaen infördes till ko
nungen en äldre, kraftfullt byggd man med
allvarsamma drag. Gråa lockar fladdrade kring
hans bufvud.
Heter du Jakob? frågade konungen mildt,
Soch är du fader till dessa raska bussar, som, sex
till antalet, stå i —gs regementes leder?
Jal ers m:t, svarade mannen bugande sig,
sGud gaf mig pojkarne, och jag gaf dem ät
b. m:t och kronan. Fäderneslandet behöf
ver dem bog, tänkte jag.
Bra, min gubba, ätertog kungen, klap
ande fader Jakob på axeln. Du skall icke
lifva obelönt härför. 309 rdr i ärlig pension
uadfår. du från denna dag.
Fader Jakob lefde sedan ett lyckligt lif,
upphann en hög ålder ooh hade glädje af sina
sex raska söt
fyekad öfveraskttning ef prost.
Då den numera aflidne, i lifstiden så högt
värderade prosten - d i Vestergötland en vin-
terdag var ute och reste på en kappsläde, på
hvars Shunisvott en dränggosse satt, så nände
det sig, att medan vår hederlige prostfar satt
och körde sin Brunte han nög, så det dun-
drade deraf. Då drävggossen, som nyss kom-
mit från det enkla: föräldrahemmet, iakttog
tystnadens vältalighet, sade prosten förargad
till pojken:
Såg prosit, din belghund, då jag nyser.
Kort derefter nös återigen prosten.
Prost, din belghund, sade pojken hastigt
och tvärsäkert.
Prostfar skrattade rätt bjertligt åt denna
lyckliga öfversättoing af prosit.
En mysteriös historia från Frank-
rike, Ioom kort kommer ett mål af på en
gång fasaväckande och hemlighetsfull beskaf-
fenhet att afhaudlas inom nationalförsamlin-
gen i Versailles. Det: är representanten för
Nimes, hr Tailhand, som ämnar till kamma:
rens bedömande framlägga detta mäl, hvilket
han sjelf i egenskap af domare haudlagt, och
som rörer ett ohyggligt nidingsdåd, föröfvadt
för längesedan samt vederbörligen begrafvet
på bottnen af denna bullersamma flod,- under
hvars lifliga, lekande yta do parisiska myste-
rieroa gömma sig.
Saken rörer en fröken Hersilie Rouy, dot-
ter till astronomen Charles Rouy, hvilken dog
i Paris 1848. Detta stackars fruntimmer, som
för närvarande uppnått en ålder af nära sextio
år, förde efter sin faders död ett lugot, till-
bakadraget lif i Paris, till dess en vacker dag
— det var den 8 oktober 1854 — en okänd
man infann sig hos henne uppgifvande sitt.
namn vara baron de R... Han var åtföljd
af en annan mansperson, som han förklarade
vara poliskommissarie, Dessa tvenne män
bortförde utan vidare krus fröken Rouy från
hennes hem; det bar af direkte till dårhuset
i Charenton, der hon intogs under namnet
Josephine Uhevallier, född af okända föräl
drar. Härefter gonomsöktes fröken Rouys
bostad med alla der befintliga gömmor, hvar-
vid hennes qvarlemnade papper borttogos, och
Hersilie Rouys död tillkännagafs officielt i
tidniogarne för hennes anhöriga och bekanta.
Ingen af de i lag föreskrifna formaliteteraa
jakttogs vid den s. k. Josephine Chevalliers
intagande å Charentonhospitalet. Ingen an-
sökan, intet intyg från vederbörande erabets-
man. eller läkare förekom, Den olyckliga
qvinnan förblef ock, såsom fallkomligt okänd,
i den mest öfvergifoa beligenhot.
Hoa hada hatt med sig några papper, som
rörde hennes familj och affårer, äfvensom li-
tet pannisgar. All: detta bemäktigade sig de
vid hospitalet anställda barmhertighetssystrarne,