SESEREUR UVLR SER : 7. Hvarjehanda nyteter. Carl Johan och fadler Fakob, Carl den fjortonde Johan hade en synnerlig förkärlek — likt Fredrik I Wilhelm af Preussen — för långa och hurtiga soldater, och det ännu mer, om deras vandel var fläckfri som diamanten. Han säg i dem typen af äkta krigare, som blott med sin närsaro kunde iajaga fruktan och respekt hos sina motståndare, de måtte nu hafva varit från de moskoviters landsändar. Se här ett litet bevis för detta påstående: I början af 30-talet öfvervar Carl Johan en generalmönstring af några sammandragna regementen på nordens vackraste slätt, Åxevalla. Hans vana fältherreöga upptäckte då vid —gs regemente 6 resliga och hurtiga karlar, hvilkas utssende vittnado om nära slägtskapsförhållande dem emellan. Förvånad häröfver, ropade han öfversten till sig och fordrada hans närmare upplysning härom. Dessa äro alla bröder, ers majestät, sva rade öfversten, ovch den äldste af dem är korporal. För öfrigt dugtiga karlar allihop. Lofver deras far ännu? sporde konungen. Ja, ers m:t, han bor några mil på andra sidan Skara, är torpare och itännu rask och kry, kallas allmänt fader Jakob. Skicka genast efter honom, jag önskar att tala med honom; här äro 10 rdr att låta hemta hoaom. Andra dagen om morgoaen infördes till ko nungen en äldre, kraftfullt byggd man med allvarsamma drag. Gråa lockar fladdrade kring hans bufvud. Heter du Jakob? frågade konungen mildt, Soch är du fader till dessa raska bussar, som, sex till antalet, stå i —gs regementes leder? Jal ers m:t, svarade mannen bugande sig, sGud gaf mig pojkarne, och jag gaf dem ät b. m:t och kronan. Fäderneslandet behöf ver dem bog, tänkte jag. Bra, min gubba, ätertog kungen, klap ande fader Jakob på axeln. Du skall icke lifva obelönt härför. 309 rdr i ärlig pension uadfår. du från denna dag. Fader Jakob lefde sedan ett lyckligt lif, upphann en hög ålder ooh hade glädje af sina sex raska söt fyekad öfveraskttning ef prost. Då den numera aflidne, i lifstiden så högt värderade prosten d i Vestergötland en vinterdag var ute och reste på en kappsläde, på hvars Shunisvott en dränggosse satt, så nände det sig, att medan vår hederlige prostfar satt och körde sin Brunte han nög, så det dundrade deraf. Då drävggossen, som nyss kommit från det enkla: föräldrahemmet, iakttog tystnadens vältalighet, sade prosten förargad till pojken: Såg prosit, din belghund, då jag nyser. Kort derefter nös återigen prosten. Prost, din belghund, sade pojken hastigt och tvärsäkert. Prostfar skrattade rätt bjertligt åt denna lyckliga öfversättoing af prosit. En mysteriös historia från Frankrike, Ioom kort kommer ett mål af på en gång fasaväckande och hemlighetsfull beskaffenhet att afhaudlas inom nationalförsamlingen i Versailles. Det: är representanten för Nimes, hr Tailhand, som ämnar till kamma: rens bedömande framlägga detta mäl, hvilket han sjelf i egenskap af domare haudlagt, och som rörer ett ohyggligt nidingsdåd, föröfvadt för längesedan samt vederbörligen begrafvet på bottnen af denna bullersamma flod,under hvars lifliga, lekande yta do parisiska mysterieroa gömma sig. Saken rörer en fröken Hersilie Rouy, dotter till astronomen Charles Rouy, hvilken dog i Paris 1848. Detta stackars fruntimmer, som för närvarande uppnått en ålder af nära sextio år, förde efter sin faders död ett lugot, tillbakadraget lif i Paris, till dess en vacker dag — det var den 8 oktober 1854 — en okänd man infann sig hos henne uppgifvande sitt. namn vara baron de R... Han var åtföljd af en annan mansperson, som han förklarade vara poliskommissarie, Dessa tvenne män bortförde utan vidare krus fröken Rouy från hennes hem; det bar af direkte till dårhuset i Charenton, der hon intogs under namnet Josephine Uhevallier, född af okända föräl drar. Härefter gonomsöktes fröken Rouys bostad med alla der befintliga gömmor, hvarvid hennes qvarlemnade papper borttogos, och Hersilie Rouys död tillkännagafs officielt i tidniogarne för hennes anhöriga och bekanta. Ingen af de i lag föreskrifna formaliteteraa jakttogs vid den s. k. Josephine Chevalliers intagande å Charentonhospitalet. Ingen ansökan, intet intyg från vederbörande erabetsman. eller läkare förekom, Den olyckliga qvinnan förblef ock, såsom fallkomligt okänd, i den mest öfvergifoa beligenhot. Hoa hada hatt med sig några papper, som rörde hennes familj och affårer, äfvensom litet pannisgar. All: detta bemäktigade sig de vid hospitalet anställda barmhertighetssystrarne,