Den politiska ställningen i Norge. De politiska förhållandena i Norge, hvilka förete många jemförelsepunkter med ställningen här i landet, ha nu inträdt i ett skede, som väl må kallas kritiskt. Den mångåriga striden mellan byråkratien, som inkräktat all makt och utöfvat mångfaldigt förtryck, och folkmakten, som så småningom kommit till medvetande om hvad den förlorat och hvad den har att återfordra, och äfven börjat att steg för steg och slag efter slag återeröfra sin frånryckta andel i handhafvandet af statens, det vill säga sina egna, angelägenheter — denna mångåriga strid, som alstrat mycken bitterhet i sinnena i följd af skrifvareväldets, der som här, höjda skrän öfver de Sokunniga böndernas landsförderfliga syftenX, har nemligen nu resulterat i en öppen brytning mellan regeringen — Stangska ministören — och majoriteten i storthinget. Såsom våra läsare redan känna, var den närmaste anledningen till denna brytning tvåfaldig. Regeringen vägrade nemligen för omkring halfannan månad sedan storthinget att vara tillsamman längre än till den 10 mej, men insåg snart att behandlingen af de nödvändiga ärendena icke kunde medbhinnas till den dagen, hvarför prolongation sedan medgafs till. den 18. Detta var den ena anledningen till missnöjet hos storthingets majoritet. Den andra var regeringens vägran att sanktionera storthingets med stor pluralitet fattade beslut, att statsråden skulle ha tillträde till storthingets förhandlingar. Storthinget svarade härpå med den bekanta adressen till konungen, hvari den Stangska ministören erhåller det bestämdaste misstroendevotum. Denna adress beslöts, efter två dagars debatt, med 63 röster mot 47. Dessa händelser ha naturligtvis väckt den största uppståndelse i Norge, isynnerhet i det byråkratiska lägret, och stora ansträngningar synas från detta håll göras för att få väckt en opinionsstorm ilandet mot storthinget — ansträngningar af tjenstemän, liknande dem, hvilka åtskilliga okloka universitetslärare i Lund förra året gjorde i Frosta härad, för att understödja regeringens armåorganisationsförslag. Det är dock alldeles icke något tvifvel derom, på hvilken sida landets stora flertal ställer sig i denna sak — och detta utgör naturligtvis en ytterligare anledning för det byråkratiska fåtalet att ställa till så mycket oväsen som möjligt, Den nuvarande ministörens och byråkratiens organer inom norska pressen ha ock på sista tiden fört ett mycket högt, att icke säga upphetsande språk, och det är alldeles gifvet att storthingets adress till konungen nu gjutit olja på elden. Det tyckes som om man på byråkratien i alla länder skulle kunna tillämpa det bekanta uttrycket: den vår herre vill förgöra slår han med blindhetX, ty aliestädes visar den sig ha ingenting lärt och ingenting glömt, öfverallt begår den samma fel med samma blinda öfvermod och drifver sitt motstånd till ytterlighet — för att slutligen förlora både saken och anseendet Ur ett par af motsidans organer, hvilka, såsom det oss synes, med lugn och oväld bedöma ställningen, meddela vi här några uttalanden, såsom bevis på huru det stora flertalet, i öfverensstämmelse med hvars åsigt storthingets majoritet handlat, uppfattar d-n et er Rö a a AR SAT TA FRK BL NRA Kl ben PR STA SR RR