Officiela tidningen för i lördags underrättade allmänheten att k. m:t behagat utnämna fem postmästare och två postinspektorer samt att fyra af dessa sju tagits ur armåns officerskår. Svea lifgarde har denna gång fått släppa till en löjtnant, skånska dragonregementet en ryttmästare, topografiska kåren en öfverstlöjtnant och armån en major. Närmare uppgifter härom återfinnas i notisafdelningen. Under närvarande förhållanden måste denna förnyade tillämpning af det fördömliga systemet att omflytta personer från militärtill poststaten, att utnämna officerare till postmästare, väcka mer än vanlig uppmärksamhet. Landet har flerfaldiga gånger från första hand fåit den uppgiften, att vårt försvar ligger den nuvarande regeringen synnerligen ömt om bjertat, och att statsråden gjort sig solidariska och nästan iklädt sig proprieborgen för försvarets förstärkande, i hvilket afseende flera åtgärder ock blifvit vidtagna. Att regeringen, eller någon dess ledamot, under sådana förhållanden icke i första hand täpper de afloppskanaler, hvilka under tidernas lopp på ett onaturligt sätt tillkommit och allt emellanåt affört från det militära området krafter, hvilka just för detta statens behof blifvit danade, det måste förefalla ytterst besynnerligt, då det välicke kan nekas att landets effektiva försvar derigenom faktiskt minskas. Vi vilja ej ur statens synpunkt uppdraga någon jemförelse mellan en posttjensteman och en officer, enär vi förutse att man, i en mening alldeles motsatt vår, på ganska många håll vill förneka att någon jemförelse dem emellan kan göras; men så mycket våga vi dock säga, att under våra dagars starkt pulserande affärslif och ytterst lifliga samfärdsel är posttjenstemannen absolut nödvändig, och i följd deraf är han ock en af de statens tjenstemän, på hvilka det allmänna med rätta ställer stora fordringar. Det tillzommer sålunda en omtänksam regering, som äflas att bibehålla rättigheten att utnämna postmästare, att tillse att hvad allmänheten har rätt att fordra i detta, liksom i andra, fall icke åsidosättes. Det är emellertid svårt att kunna förena en militärs utnämning till postmästare med statens välförstådda intresse. Är det fråga om en duglig eller arbetsför person, som kan fullgöra sica skyldigheter som militär, så lider ju staten genom att försvaret, för hvilket han med statens tillhjelp utbildat sina förmögenheter, beröfvas en sådan; är det åter fråga om en orkeslös, alltså en odugling, så lider ju det allmänna genom att postverket får en sådan att försörja! Såsom regel kan dessutom antagas, att den som. ganska bra står ut med t. ex. en kompanichefs göromål, icke derför har krafter att sköta en postmästarebefattning, ty den senare är betydligt mer ansträngande än de förra och fordrar helt andra egenskaper. Med systemet att på indirekt väg göra postverket till en militärförsörjningsanstalt är dessutom förenad en annan omständighet, hvilken staten också har ovilkorlig skyldighet att beakta och regeringen ingen rättighet att förbise. Under den raska utveckling, hvari vårt postväsende nu befinner sig och hvarigenom så många nya förhållanden inträdt, är det naturligt att en del, ja, kanske ganska många, posttjenstemän åläggas ann ET TR ända en a TG TNG LÄG var Br AL aa a Tala