— Nej, visst ingenting, herr Wood, svarade
enkan. En granne tillbjöd mig att få åka
till Paddington; och som jag icke har hört af
min son på längre tid, kunde jag ej motstå
frestelsen att fara in till staden, för attse
honom och med detsamma tacka er för er god-
het emot oss begge. Jag har med mig litet
grönsaker och några färska ägg åt er, min
fru, tillade bon, i det hon vände sig till fru
Wood, som allt hittills tegat och syntes samla
hela sin energi till ett förfärligt utbrott; jag
hoppas, att de icke skola vara ovälkomna.
Och här är någonting åt er, min söta miss,
fortfor hon, i det hon öppnade. sin korg och
lemnade åt Winifred en bukett af vackra, ly-
sande blommor; jag hoppas er mor tillåter mig
gifva er denna bukett.
— Rör den inte, Winny! skrek fru Wood;
de äro kanske förgiftade.
— Åh, det är jag inte rädd för, mamma!
sade den lilla flickan och luktade på buketten.
Ack, hur skönt de här rosorna lukta! och
hur vackra de äro! Skall jag sätta dem i
vatten?
— Sätt dem der de ha kommit ifrån, sva-
rade fru Wood med sträng ton, och gå och
lägg dig.
— Får jag inte sitta uppe ännu en stund,
mamma, för att se om Thames kommer till-
baka? sade Winifred med bedjande röst.
— Hvad kan det angå dig, om han kom-
mer tillbaka eller ej, svarade fru Wood med