harmed jag Bfven under denna riksdag blifvit
inom kammaren omfattad och hvarat hågkomsten
alltid skall hos mig förvaras som ett dyrbart
minve,
Denna riksdag, som nu går att afslutas, har
utfört sina arbeten under ljusare utsigter för lan-
dets förkofran ln som på länge varit förbållandet.
Varaktigheten af dessa fördelar är dock väsent-
ligen beroende af det sätt, hvarpå desamma upp-
bäras och anväodas. Det ir lika litet genom
hetsiga öfverdrifter som genom liknöjd efterlåten-
het ett lands sanna väl beredes och stadfistes.
Dertill erfordras ett oskiljaktigt förbund mellan
verksamhet och klokhet, förutseende och ef:er-
tanke, ifver och sans. Huruvida riksdagens ar-
beten burit prägeln af ett sådant förbund till-
kommer icke oss, utan framtiden, att afdöma:
säkert är, att om denna riksdag icke haft sig
förelagdt atgörandet at stora, på fiiderneslandets
öden djupt inverkande frågor, bar dock dess
verksamhet tagits i anspråk till flere för landets
bästa gagnande ämnen. Med liflig öfvertygelse
härom vet jag äfven förvisso, att då jag nu af-
slutar våra sammankomster under dennariksdag,
vi alla mötas i den bjertliga önskan: Gud bevare
konnog och fädernesland!
Hr Spreogtporten framförde till hr talmannen
uttrycken af kammarens högaktning och varma
tacksamhet.
Andra kammarens talman tog likaledes af-
sked af denna kammares ledamöter i ett tal,
som hade följande lydelse:
Mine berrar!
För några få ögonblick sedan hafva i kamma-
tens namn afskedets och välönskningarnes ord
blifvit på rikssalen uttalade; vi återupprepa dem
här på vårt eget samlingsrum till och för hvar-
andra. Säkert sker det icke utan smärta, huru
olika de öfvertygelser än må hafvavarit, som un-
der vårt långvariga gemensamma arbete sins-
emellan kämpat om de tjenligaste medlen för
befrämjande af fäderneslandets välgång. Huru
många bland oss som komma att vid nästa riks-
möte fortsätta det nu afslutade arbetet, får fram-
tiden sjelf utvisa. Visst är, att jag icke blifver
en af dem. Så mycket större skäl har då jag
särskildt att, på samma gång jag från denna
hedersplats säger eder mitt si: farväl a
eder alla min bjertligaste tac!
gätliga prof på vänskap och förtroende jag un?
der sex års tid haft glädjen mottaga. Äfven se-
dan min person är borta skall genom eder god-
het åt min bild en plats i denna kammare för-
unnas. Måtte jag i någon,om än aldrig så ringa
mån, hafva gjort mig förtjert af en dylik utmir-
kelse! I hvarje fall skall densamma för kom-
mande slägten blifva en påminnelse om huru den
goda viljan af vår tids min hedrades.
Se vi nu, förr än vi skiljas åt, bort från våra
egna inbördes förbållanden och tillbaka på den
verksamhet vi utöfvat, så möter oss der en an-
nan tafla, på hvilken icke allas ögon hvila med
välbshag. Det kan nemligen icke vara oss obe-
kant, av ganska mycket både af hvad vi gjort
och hvad vi uraktlåtit är före nål för klander i
kanske lika hög grad som för bifall. Om det
vore löjligt att låta bifallet framkalla egenkärlek
så skulle det ock vara föga mindre löjligt att
låta klandret hos oss uppvicka missbelåtenhet..
Den offentlige mannen. måste med ödmjukhetens
lugn upptaga bådadera och under alla förhål
den sjelt vara sin strängaste domare, Vi afstå
således-;sfrån hvarje försök till eget försvar och
protestera blott mot sådana nppfattningar af rik:
dagsverksamhet,som endast vilja räkna, men icke
väga frukterna, eller som cfter abstrakta grund-t
satser vilja pröfva deras värde, u
de verkliga sambällsförhållanden och behof, go-
nom hvilkas makt de hufvudsakligen tillkommit.
Ingen lär kunna neka att Sverige för närvarande
befinner sig i en på alla on:råden med oerhörd
raskhet fortgående utveckling och att följaktligen,
lagstiftarens uppgift är mera svårlöst och grann-
laga än någonsin tillförene, eftersom hani frim-
sta rummet skall veta att skilja det tillfälliga
från det väsentliga, skalet från kärnan. Icke
underligt. då om brister upptäckas i hans verk
och alla åtgirder icke kunna motsvara allas an-
språk. Men lyckligtvis finnes det en kraft, som
ej är åt rikare andar uteslutande förbehållen och
föroatan hvilken äfven den yppersta statsmanna-
visdöm förfelar sitt mål, en kraft, som trots all
mensklig ofullkomlighet med förunderligt säker
instinkt bevarar och afsöndrar, en kraft, som,
mäktigare än någon annan, ritt sammansluter
hvad som är med hvad som varit och hvad som
skall komma, öch denna kraft är fosterlandskir-
leken. Det var den som i fordna dagar gjorde
vårt lilla folk till ett stort folk; det är ock den,
som hädanefter — så hoppas vi åtminstone —
skall göra detsamma, Ty stort är ju icke blott
det folk som eröfrar vidsträckta områden, utan
ännu mer det, som i stilla medborgerlig trohet
samvetsprannt vårdar sina minnen och sin fram
tid. Låtom oss. derför äfven i våra hem hålla
den nämda heliga elden vid lif, att den icke må
utsläckas af dagens lumpna äflan, så skall väl-
signelse hvila ötver vårt arbete, huru ringa det
Kn är, riket i frid blomstra och-Gud vara med
oss, såsom Han varit med våra fäder; Ja, hålle
Han, den Allsmäktige och Barmhertige, sin skyd-
dande hand öfver konung och land!
I egenskap af, äldsta närvarande riksdags
mannen inam andra kammaren framförde vice
talmannen, hr Mannerskantz, till hr erkebiskopen
uttrycken af kammarens tacksamhet ej mindre
för de vänliga och behjertansvärda afskedsord
denne nyss uttalat, än äfven för det utmärkta
sätt, hvarpå hän såväl vid denna som sex
föregående riksdågar ledt kammårens förhand-
lingar; under förhoppning att xammarens samt-
liga ledamöter måtte få hos erkebiskopen vara
nneslutna i vänlig hågkomst, önskade br Man
nerskantz honom lycka och välgång såväl i
hans enskilda lif som i den verksamhet, åt
hvilken han. nu ginge att egnassina krafter.