Stora teatern.
Marthas tepris.
Lady Harriet Durham är en verklig Pro-
teus-natur: än aristokrat, än demokrat, än
iskall, än glödande, än plågad af spleen
och än af kärlek, eom egentligen tycks ha
legat till grund för alltsammans. Också
hafva få dam-roler funnit så många olika
representanter som denna mångsidiga per-
gsonlighet, och deribland senast en ung de-
butant från brödrariket, som i förrgår med
mycken framgång uppträdde i nämde rol.
Fröken Moe intresserade genom sin fina och
behagliga sång, som röjer fitiga studier,
samt genom sin ej särdeles starka, men an-
genäma och egentligast i de högre lägena
klara och klingande sopran; mellantonerna
äro något mattare. Äfven de här och der
förekommande fioriturerna förstår hon att
behandla med lätthet. Mera nyansering i
frasen vore dock att önska, bland annat i
den eljest med ganska rent föredrag sjungna
irländska romansen. Det är ej nog att ut-
trycket är behagligt, det bör äfven vara
rörligt, hvilket det blir genom kontrasten
af ljus och skugga, anbragt med smak och
takt. Äfven i den vackra qvartetten i för-
sta aktens final saknas nyansen (nemligea
hos samtliga personerna), som skulle vara
af bästa verkan. En tydligare artikulation
vore ock att önska. — Frögen Moes spel
utmärker sig genom ej ringa säkerhet och
takt, hennes hållning är ädel, hennes gång
vårdad; äfvenså förekomma lyckliga mo-
menter i det stumma spelet, t. ex. i tredje
aktens final. Dock rör hon sig ännu ej
öfverallt med full frihet, såsom i spinn-
qvartetten, m. m. Fullständigt kan man ej
fter denna rol bedöma fröken Moe, ehuru
emiserian nästan tycks vara hennes rätta
ack; i allt fall är hon en ganska lofvande
ch redan mycket användbar talang.
BRN AAGE BE ERSIETTSUNTPSTROI NV NERO