Stora teatern. Marthas tepris. Lady Harriet Durham är en verklig Proteus-natur: än aristokrat, än demokrat, än iskall, än glödande, än plågad af spleen och än af kärlek, eom egentligen tycks ha legat till grund för alltsammans. Också hafva få dam-roler funnit så många olika representanter som denna mångsidiga pergsonlighet, och deribland senast en ung debutant från brödrariket, som i förrgår med mycken framgång uppträdde i nämde rol. Fröken Moe intresserade genom sin fina och behagliga sång, som röjer fitiga studier, samt genom sin ej särdeles starka, men angenäma och egentligast i de högre lägena klara och klingande sopran; mellantonerna äro något mattare. Äfven de här och der förekommande fioriturerna förstår hon att behandla med lätthet. Mera nyansering i frasen vore dock att önska, bland annat i den eljest med ganska rent föredrag sjungna irländska romansen. Det är ej nog att uttrycket är behagligt, det bör äfven vara rörligt, hvilket det blir genom kontrasten af ljus och skugga, anbragt med smak och takt. Äfven i den vackra qvartetten i första aktens final saknas nyansen (nemligea hos samtliga personerna), som skulle vara af bästa verkan. En tydligare artikulation vore ock att önska. — Frögen Moes spel utmärker sig genom ej ringa säkerhet och takt, hennes hållning är ädel, hennes gång vårdad; äfvenså förekomma lyckliga momenter i det stumma spelet, t. ex. i tredje aktens final. Dock rör hon sig ännu ej öfverallt med full frihet, såsom i spinnqvartetten, m. m. Fullständigt kan man ej fter denna rol bedöma fröken Moe, ehuru emiserian nästan tycks vara hennes rätta ack; i allt fall är hon en ganska lofvande ch redan mycket användbar talang. BRN AAGE BE ERSIETTSUNTPSTROI NV NERO