Ett Stockholms-original,
kändt af otäliga Stockholmsbor, Hat nyligen gått
hädan. Hvem tiinnes icke den gamle väderspå-
mannen Björn, den långa, skravgliga figuren med
det halffåniga utseendet; det ljusa, stripiga håret;
den långa, mörkblå, slankiga rocken, det hvita
buldansförklädet, ullstrumporna och trätoff-
lörna? Han har inte synts till på ett par, tre
är, och ibgen har troligtvis såknat honom;
och om någon händelsevis kommit att tänka
på honom — den lefvände dekorationen till
Strömparterren och Drottninggatan — har han
väl antagit att gamle Björn farit all verldens
väg,- ty han tillhörde i dubbel mening det
Stockholm som går. Men gubben var icke
död; sista qvarten i hans timglas hade ännu
icke utrunnit. Saken var den, att Björn, som
förut alltid haft sina blickar riktade uppåt,
på senare tiden hade börjat att rikta dei ned-
åt, ja, han såg till och med alltför djupt —
i glaset. Polisen här i ståden tycker icke om
forskningar af detta slag, då de gå allt för
mycket på djupet; och för att åter vända Björns
tankar på högre, thennoiskan och enkåhnerligön
en väderspåman mera värdiga föremål, bered-
des Björn en fristad, der han fullkomligt ostörd
och oberörd af den yttre, lägre verldens loc-
kande frestelser skullå kurina vända åter till
sin gamla kärlek: stjernorna; han iosattes, i
få ord sagdt, på Grubbens gärde. Men Björns
kraft var redan bruten och han tillbragte hela
sin tid i asylets sjuksal, utan att vidare ögöa
någon synnerlig uppmärksamhet hvarken åt
sol, måne eller stjerfor, och änfu mindre åt
glaset, nej då: sådant brukas inte på Grub
Dens gärde. I lördags morgon lyckte gubben
sina ögon för alltid o6h dön frigjordå andefr
svingade sig upp till de regioner, som under
lifstiden satt gubben så mycket myror i huf-
vudet.
Hur gämmal Gustaf Björn var, det visste
nvarken Hån sjelf eller någon annan, lika litet
som hvar hans vagga stod. Han trodde sig
emellertid vara född 1795 eller 1803; det se-
nare årtalet togo myndigheterna på Grubbengs
gärde för godt. Under sin ungdomstid var
Han flera gånger såsom stum intagen på Ma-
nilla, och andra tider, för ombyte skull, på
Sabbatsbergs fattighus såsom oförmögen att
sig försörja och handkafva. Björn hade såle-
des just inga glada minnen från sin barndom;
men han hade ett annät minne, som var de-
sto märkligare: vid, som han trodde, 18 års
ålder hade han en gång under ett åskregn sökt
skydd under ett träd å Djurgården eller an-
norstädes; åskan spelade honom det sprattet
att slå ned i trädet, hvarvid Björn afsvimmade.
Kommen tili sans igen, befann han sig helt
oförmodadt vara i besittning af den för honom
aldeles nya förmågan att tala. (En annan version
berättar att han vid samma ålder blef miss--
tänkt för att kunna tala och derför intogs på
lasarettet för att underkastas prof. Då läka-
fen började tala om att bränna tungan på ho-
nom, blef han deraf så skrämd att han på en
gång fick förmågan att tala.)
Men nu några ord om hans vetenskapliga
hana: medan han. vistades på Sabbatsbergs
fattighus, började han gå till observatoriuti
och uträtta ärenden åt professor Cronstrand
ock sednare åt professor Selander. Sär-
skildt ombesörjde har under 50 års tid, då
nan var frisk, punktligt hvarje morgon vatten-
hemtniog från Brunkeberg. De nyssnämda
röfössörerha roade sig med att ibland låta
jörn vara närvarande vid observationerna, och