hyste var det naturligt att han med missnöje såg sin sons uppförande, hvilken nu med värma omfattade den sak som han sjelf hade öfvergifvit. Han gjorde honom föreställningar, men fåfängt; då tog han sin tillflykt till hotelser och när äfven dessa blefvo utan verkan beslöt han vidtaga kraftigare mått och steg. — Ha! utropade Trenchard: Hittills; fortfor den främmande, hade sir Montacute ej satt någon gräns för sin-sons utgifter. Han klagade aldrig öfver Rowlands misshushållning, ty hans egna inkomster voro ansenliga, men han kunde ej fördraga att sonen bortslögade stora summor för att understödja ett parti som han sjelf icke gynnade. Den gamle riddaren inskränkte derför sin sons underhåll till en tredjedel af hvad han förut bestått honom, och då denne: fortfor att reta honom än vidare, gick han så långt att han ändrade sitt testamente till förmån för sin dotter Aliva, som då var förlofvad med sin kusin sir Cecil Trafford. — Fortfar, herre, sade riddaren, som med möda kunde draga andan. — Under sådana omständigheter gjorde Rowland hvad hvar och en annan förståndig menniska skulle hafva gjort. Som han kände sin fars oböjliga ihärdighet, använde han all sin slughet för att tillintetgöra hans afsigter. Han lyckades genom de mest utstuderade konstgrepp -att förhindra sin systers giftermål och gick dervid tillväga med så mycken skicklighet