hyste var det naturligt att han med missnöje
såg sin sons uppförande, hvilken nu med värma
omfattade den sak som han sjelf hade öfver-
gifvit. Han gjorde honom föreställningar, men
fåfängt; då tog han sin tillflykt till hotelser
och när äfven dessa blefvo utan verkan be-
slöt han vidtaga kraftigare mått och steg.
— Ha! utropade Trenchard:
Hittills; fortfor den främmande, hade sir
Montacute ej satt någon gräns för sin-sons
utgifter. Han klagade aldrig öfver Rowlands
misshushållning, ty hans egna inkomster voro
ansenliga, men han kunde ej fördraga att so-
nen bortslögade stora summor för att under-
stödja ett parti som han sjelf icke gynnade.
Den gamle riddaren inskränkte derför sin sons
underhåll till en tredjedel af hvad han förut
bestått honom, och då denne: fortfor att reta
honom än vidare, gick han så långt att han
ändrade sitt testamente till förmån för sin
dotter Aliva, som då var förlofvad med sin
kusin sir Cecil Trafford.
— Fortfar, herre, sade riddaren, som med
möda kunde draga andan.
— Under sådana omständigheter gjorde Row-
land hvad hvar och en annan förståndig men-
niska skulle hafva gjort. Som han kände sin
fars oböjliga ihärdighet, använde han all sin
slughet för att tillintetgöra hans afsigter. Han
lyckades genom de mest utstuderade konst-
grepp -att förhindra sin systers giftermål och
gick dervid tillväga med så mycken skicklighet