Hvarjehanda nyheter. Gurken. Gymnasiiadjunkten Lomberg i Göteborg, hvars qvicka repliker satt så mångas skrättmuskler i rörelse, vara särdeles omtyckt af ungdomen vid lärosätet, men hade ej förmåga att sätta sig i respekt. Metta gjorde också att lärjungarne, på hans lektioner stimmade hyggligt — dat var sor! från en folk hop; man skrattade och pratade fullkomligen obesväradt, man åt frukt och bakelse och var, med ett ord, alldeles hemma hos sig sjelf. Stundom hände det dock att gubben, när stojet vardt alltför högljudt, blef ond; då hotade han med att genast aflägsaa sig, för att hos rektor anmäla förhållandet till vederbörlig näpst för orostiftarne, af hvilka de förnämsta vanligtvis voro hans synnerliga gunstlingar, ty om pojken inte är tjufpojke, så blir det aldrig något bevändt med honom, kunde han yttra sig. L.sbenämdes alltid bland ungdomen med vedernamnet Gurken, hvilket han dock ej tyckte om, ty han hade en särdeles utvecklad passion för gurkor, hvaraf det på hans ständigt dukade bord alltid fanns 4 till 5 särskilda sorter, hvilka gubben, med aldrig trytande gästfrihet bjöd sina unga vännsr att smaka, när de, som ofta hände, besökte ho nom. Stundom inträffade, att han under lektionen kunde uppsnappa ordet Gurken från någon at disciplarne. Detta satte honom älltid i det största raseri, hvaraf han var mäktig, så att han, med känöedom af huru föga det hjelpte med hotelserna om rektors mellankomst — man visste mycket väl, att denna hotelse aldrig sattes i verkställighet —, med hola styrkan af sina lung r skrek: Är det någon, soti-.wågar säga Gärköw på lektionen, så gör jag en visa omen, lita på det! — Nu blef det med: ens tyst i salen, ty hvar och en kände, att o.n L. satte sin hotelso i verkstäl lighet, så skulle visan inom kort göra sin rund vidt och bredt omkring, till ringa hugnad för den, som deruti afhandlades, hvaraf många, dock ej bland gymnasiiungdomen, hade en sorglig erfarenhet. 1. håde emellertid så vant gig vid stojet på föreläsningarne, att han ej kunde trifvas när det var tyst i lärosalen; han blef orolig, han fruktade något: obekant ondt, och var ej densamme, som då han hotatade med rektor och med poetiska utgjutelser öfver sina stimmande gossar. Detta var väl bekant för ungdomen, hvarför äfven den sista lektionstimmen hvarje termin firades med en högtidlig tystnad, som kunde räcka en god halftimme. Man skulle kunnat höra en fluga gurra — ej 2n hviskning, ej ett ljud. L.kände mycket väl sina ynglingar, men icke förty blef han orolig. En gång, vid en sådan sluttimme, hade tystnaden räckt mer än vanligt länge. L. vred sig på stolen, han-torkade svetten urpannan, han grälade,-han gjorde allt för att få lif i spelet, men fåfängt. Slutligen atbrast han otåligt, när klockan slog tre qvart, utan att tystnaden brutits: Ä nicalldeles tokiga mina: herrår? eller ä ni sjuka? — Såsom svar hväste en svärmare genom salen, — L:s ansigte började ett, ljusnaysnär.derjemte-en smattrande gevärseld af smällare började att blanda sitt ljud med svärmarnes, klarnade gubbens ansigte alldeles, . men :när slutligen larmet blef för olidligt, bultade L. med käpm i katedern och hotade med rektor; men hvad hände nu?. Jo genast uppsted. en högtidlig tystnad, som allde!es förbryllade L.; samidigt lyste tvenne bengaliska eldar och midt emellan dem höjde sig — ett tat med de aldra utmärktaste gurkor, hvilket stanvade midt för den öfverraskade adjunkten, som nu ej mer kunde spela förargad, utan utbräst: Tack ska ni ha pojkar! för denna gången skall jag ej göra någon visa om er, men jag förstår, att vi nu måsta sluta upp medlektionen! — Ett dundrande lefve Lomberg! lockade tårar i den välvillige mannens; ögon, hvarpå han lemnade lärosalen, med de kära gurkorna omsorgsfallt dolda under den veckrika, rundskurna kappan. (S: A.)