Hvarjehanda nyheter.
Gurken. Gymnasiiadjunkten Lomberg
i Göteborg, hvars qvicka repliker satt så mån-
gas skrättmuskler i rörelse, vara särdeles om-
tyckt af ungdomen vid lärosätet, men hade ej
förmåga att sätta sig i respekt. Metta gjorde
också att lärjungarne, på hans lektioner stim-
made hyggligt — dat var sor! från en folk
hop; man skrattade och pratade fullkomligen
obesväradt, man åt frukt och bakelse och var,
med ett ord, alldeles hemma hos sig sjelf. Stun-
dom hände det dock att gubben, när stojet
vardt alltför högljudt, blef ond; då hotade
han med att genast aflägsaa sig, för att hos
rektor anmäla förhållandet till vederbörlig
näpst för orostiftarne, af hvilka de förnämsta
vanligtvis voro hans synnerliga gunstlingar, ty
om pojken inte är tjufpojke, så blir det aldrig
något bevändt med honom, kunde han yttra
sig. L.sbenämdes alltid bland ungdomen med
vedernamnet Gurken, hvilket han dock ej
tyckte om, ty han hade en särdeles utveck-
lad passion för gurkor, hvaraf det på hans
ständigt - dukade bord alltid fanns 4 till 5
särskilda sorter, hvilka gubben, med aldrig
trytande gästfrihet bjöd sina unga vännsr att
smaka, när de, som ofta hände, besökte ho
nom. Stundom inträffade, att han under lek-
tionen kunde uppsnappa ordet Gurken från
någon at disciplarne. Detta satte honom äll-
tid i det största raseri, hvaraf han var mäktig,
så att han, med känöedom af huru föga det
hjelpte med hotelserna om rektors mellankomst
— man visste mycket väl, att denna hotelse
aldrig sattes i verkställighet —, med hola
styrkan af sina lung r skrek: Är det någon,
soti-.wågar säga Gärköw på lektionen, så gör
jag en visa omen, lita på det! — Nu blef
det med: ens tyst i salen, ty hvar och en
kände, att o.n L. satte sin hotelso i verkstäl
lighet, så skulle visan inom kort göra sin rund
vidt och bredt omkring, till ringa hugnad för
den, som deruti afhandlades, hvaraf många,
dock ej bland gymnasiiungdomen, hade en
sorglig erfarenhet. 1. håde emellertid så vant
gig vid stojet på föreläsningarne, att han ej
kunde trifvas när det var tyst i lärosalen;
han blef orolig, han fruktade något: obekant
ondt, och var ej densamme, som då han hota-
tade med rektor och med poetiska utgjutelser
öfver sina stimmande gossar. Detta var väl
bekant för ungdomen, hvarför äfven den sista
lektionstimmen hvarje termin firades med en
högtidlig tystnad, som kunde räcka en god
halftimme. Man skulle kunnat höra en fluga
gurra — ej 2n hviskning, ej ett ljud. L.kände
mycket väl sina ynglingar, men icke förty blef
han orolig. En gång, vid en sådan sluttim-
me, hade tystnaden räckt mer än vanligt län-
ge. L. vred sig på stolen, han-torkade svet-
ten ur- pannan, han grälade,-han gjorde allt
för att få lif i spelet, men fåfängt. Slutligen
atbrast han otåligt, när klockan slog tre qvart,
utan att tystnaden brutits: Ä nicalldeles to-
kiga mina: herrår? eller ä ni sjuka? — Såsom
svar hväste en svärmare genom salen, — L:s
ansigte började ett, ljusnaysnär.derjemte-en
smattrande gevärseld af smällare började att
blanda sitt ljud med svärmarnes, klarnade
gubbens ansigte alldeles, . men :när slutligen
larmet blef för olidligt, bultade L. med käp-
m i katedern och hotade med rektor; men
hvad hände nu?. Jo genast uppsted. en hög-
tidlig tystnad, som allde!es förbryllade L.; sam-
idigt lyste tvenne bengaliska eldar och midt
emellan dem höjde sig — ett tat med de al-
dra utmärktaste gurkor, hvilket stanvade midt
för den öfverraskade adjunkten, som nu ej
mer kunde spela förargad, utan utbräst: Tack
ska ni ha pojkar! för denna gången skall jag
ej göra någon visa om er, men jag förstår,
att vi nu måsta sluta upp medlektionen! —
Ett dundrande lefve Lomberg! lockade tårar
i den välvillige mannens; ögon, hvarpå han
lemnade lärosalen, med de kära gurkorna om-
sorgsfallt dolda under den veckrika, rund-
skurna kappan. (S: A.)