SS AVI
brottsling, Josef Blake, äfven kallad Blåskinn,
såsom skyldige till grof missgerning, sade Wood
och höjde sin staf. Sätt er emot min myn-
dighet, om ni vågar!
— Ett qvickt påfund, svarade Jonathan;
men det skall icke båta er. Släpp oss ut,
herre... Nå, må ske då! Blåskinn, spräng
dörrn. 0
— Ni skall icke komma ur fläcken. Öppna
fönstret, Thames, och ropa på hjelp.
— Håll! sade Jonathan, som icke ville
drifva saken till det yttersta; får jag tala ett
ord med er först, herr Wood.
— Jag vill inga förklaringar ha, de må vara
hurudana som helst, svarade snickaren med
förakt; icke ett ord förr än vi träffas inför
domstolen.
— Säg åtminstone hvad det är fråga om.
Det är en sträng anklagelse ni gör.
— Det är det, svarade Wood. Känner ni
igen den här nyckeln? Mins ni åt hvem ni
gaf den och för hvad ändamål, eller skall
jag uppfriska ert minne?
Wild syntes förvirrad.
— Lemna er fånge fri, fortfor Wool; eljest
låter jag öppna fönstret.
— Herr Wood, sade Jonathan, i det han
gick närmare intill honom och talte med låg
röst; hemligheten af er fostersons börd är
känd af mig. Namnet på hans fars mördare
är mig också bekant. Genom mig kan ni få
veta begge delarne; ännu mer, jag lofvar be-