: ö Hvarjehanda nyheter. En prest som sökte pastorat i en församling i Dalarne och profpredikade i församliogens kyrka, gjorde derefter en roängd anmärkningar mos kyrkans iore c v. Jön dal gubbe; söm förargad åhörde detta, svarade sedan presten slutat: Kära du! nog duger hon väl för en gång ändå! Trogen Kärlek, Under denna rubrik berättar Mariestads Veckoblad: På ett komministersboställe blomstrade den 19-åriga Hsnna, andra dottren i ordaingen af köomininisternis fyra flickor. Då hon hade ett mildt och godt väsen, ett fördelaktigt yttre och dertill var en flitig arbetsmyra i det lugna Kemmet, tillvanii hon sig allas aktniug och vänskap. Traktens unga män skänkte henne sin odelade hyllning, och flere af dem tolkade för henne sina varma, glödande känslor; men Hanna gaf då alltid undvikande svar. Hvarför, det skall här nedan omtalas, Gårdens dräng, den hurtige Lars, en af bygdens razkaste gossar, fast fattig på penningar, älskade nemligen varmt denna hulda tärna, ehuru han icke ye med ord vågat förklara det för hetine. Ögonspråket, så vältaligt och förklarande, hade dock upplyst Hanna om avad som bodde i Lasses ärliga bröst. Och hur det var kände hon sitt hjerta häftigt klappa hvar gång hon såg honom och en purpurrodnad strömmade då öfver hemnes skära kinder. Dock — en gång tog Lars modet till sig, förklarade för henne sin varma kärlek, fick af henne mottaga försäkringar om genkärlek och löfte om trohet i döden, hvarefter Lars uppsade gin tjenst, skaffade sig respenningar till Ame rika och for så öfver Atlanten, för att der för värfva sig hvad här fattades honom — pen ningar och bildning. Ingen hade aning eller kunskap om de båda ungas med hvarandra ingångna kärlekshandel. Fem år hade förflutit, hvarunder ett och annat bref likväl, på ett fint sätt, kommit : Henna tillhanda, deri Lars beskref sin belägenhet och hade oftast glada meddelanden att ifva rörande sin ekonomiska ställning och huru än på fristunder törskaffade sig kunskaper i de vigtigaste ämnen. En vacker dag i augusti månad 1865 kom en välklädd resande herre till komministersbostället. Hvem kan väl beskrifva komministerns öfverraskning och glädje, då han i den unga belefvade mannen igenkände sin forne dräog, den hurtige Lasse. Och ännu mer ökades hans glädje och förvåning, då han framförde sitt frieriärende och anhöll om hans dotters, den täcka Hannas hand. Som han hade köpt sig en landtegendom och redan gjort allt i ordning i den för mottagandet af sin hustru, biföll den gode kommini stern med glädje hans begäran och firades fem veckor derefter de ungas bröllop. Lika lyckliga som de voro den s. k. smekmånaden, lika lyckliga äro de än i dag, och fyra raska poikar vittna om hvad som så sällan inträffar: trogen kärlek i norden. Ett fartyg anfallet af en hvalfisk, En ovanlig, men ingalunda exempellös tilldragelse (säger en australisk tidning) har blifvit inrapporterad af kapten Lockyer, befälhafvare å barkskeppet King Oscar. Hans berättelse innehåller följande: Fartyget afgick från Hobarttown den 12 februari, och den 15, då det befan: sig fyra å fom (svenska) mil öster om Cap Howe, varseblef man ombord på ungefär 300 alnars afstånd en ofantlig hvalfisk, hvilken styrde kosan åt samma håll som skeppet. Vidundret gjorde sällskap med detta ganska länge — man uppgifver fyra dagar — och slutligen sågs det lyfta sitt hufvud öfvar vattenytan och göra ett våldsamt anlopp mot far tyget, hvilket härvid erhöll en förfärlig stöt. Det kändes alldeles som hade skeppet stött på en klippa. Man skyndade g2nast till pumparne och kom underfund med att en läcka uppstått, som dock icke var af svårare beskaffenhet än att man genom flitig pumpning kunde undvika att söka hamn samt således fortsätta färden till destinationsorten.