: ö
Hvarjehanda nyheter.
En prest som sökte pastorat i en för-
samling i Dalarne och profpredikade i försam-
liogens kyrka, gjorde derefter en roängd an-
märkningar mos kyrkans iore c v. Jön dal
gubbe; söm förargad åhörde detta, svarade
sedan presten slutat: Kära du! nog duger hon
väl för en gång ändå!
Trogen Kärlek, Under denna rubrik
berättar Mariestads Veckoblad: På ett kom-
ministersboställe blomstrade den 19-åriga Hsnna,
andra dottren i ordaingen af köomininisternis
fyra flickor. Då hon hade ett mildt och godt
väsen, ett fördelaktigt yttre och dertill var en
flitig arbetsmyra i det lugna Kemmet, tillvanii
hon sig allas aktniug och vänskap. Traktens
unga män skänkte henne sin odelade hyllning,
och flere af dem tolkade för henne sina varma,
glödande känslor; men Hanna gaf då alltid
undvikande svar. Hvarför, det skall här ne-
dan omtalas, Gårdens dräng, den hurtige Lars,
en af bygdens razkaste gossar, fast fattig på
penningar, älskade nemligen varmt denna hulda
tärna, ehuru han icke ye med ord vågat för-
klara det för hetine. Ögonspråket, så vältaligt
och förklarande, hade dock upplyst Hanna om
avad som bodde i Lasses ärliga bröst. Och
hur det var kände hon sitt hjerta häftigt klap-
pa hvar gång hon såg honom och en purpur-
rodnad strömmade då öfver hemnes skära
kinder.
Dock — en gång tog Lars modet till sig,
förklarade för henne sin varma kärlek, fick af
henne mottaga försäkringar om genkärlek och
löfte om trohet i döden, hvarefter Lars uppsade
gin tjenst, skaffade sig respenningar till Ame
rika och for så öfver Atlanten, för att der för
värfva sig hvad här fattades honom — pen
ningar och bildning.
Ingen hade aning eller kunskap om de
båda ungas med hvarandra ingångna kärleks-
handel.
Fem år hade förflutit, hvarunder ett och
annat bref likväl, på ett fint sätt, kommit :
Henna tillhanda, deri Lars beskref sin belä-
genhet och hade oftast glada meddelanden att
ifva rörande sin ekonomiska ställning och huru
än på fristunder törskaffade sig kunskaper i
de vigtigaste ämnen.
En vacker dag i augusti månad 1865 kom
en välklädd resande herre till komministers-
bostället. Hvem kan väl beskrifva kommini-
sterns öfverraskning och glädje, då han i den
unga belefvade mannen igenkände sin forne
dräog, den hurtige Lasse. Och ännu mer öka-
des hans glädje och förvåning, då han fram-
förde sitt frieriärende och anhöll om hans dot-
ters, den täcka Hannas hand.
Som han hade köpt sig en landtegendom och
redan gjort allt i ordning i den för mottagan-
det af sin hustru, biföll den gode kommini
stern med glädje hans begäran och firades fem
veckor derefter de ungas bröllop.
Lika lyckliga som de voro den s. k. smek-
månaden, lika lyckliga äro de än i dag, och
fyra raska poikar vittna om hvad som så säl-
lan inträffar: trogen kärlek i norden.
Ett fartyg anfallet af en hvalfisk,
En ovanlig, men ingalunda exempellös tilldra-
gelse (säger en australisk tidning) har blifvit
inrapporterad af kapten Lockyer, befälhafvare
å barkskeppet King Oscar. Hans berättelse
innehåller följande: Fartyget afgick från Ho-
barttown den 12 februari, och den 15, då det
befan: sig fyra å fom (svenska) mil öster om
Cap Howe, varseblef man ombord på ungefär
300 alnars afstånd en ofantlig hvalfisk, hvil-
ken styrde kosan åt samma håll som skeppet.
Vidundret gjorde sällskap med detta ganska
länge — man uppgifver fyra dagar — och
slutligen sågs det lyfta sitt hufvud öfvar vat-
tenytan och göra ett våldsamt anlopp mot far
tyget, hvilket härvid erhöll en förfärlig stöt.
Det kändes alldeles som hade skeppet stött
på en klippa. Man skyndade g2nast till pum-
parne och kom underfund med att en läcka
uppstått, som dock icke var af svårare be-
skaffenhet än att man genom flitig pumpning
kunde undvika att söka hamn samt således
fortsätta färden till destinationsorten.