1846: 1847: förolyckades korvetten Carlskrona. Denna vackra och utmärkta seglare var stadd på hemfärd genom vestindiska farvattnen och befann sig mot natten i Florida-golfen, då, innan seglen hunnit bergas, den öfverfölls af en så stark och hastigt påkommande by att fartyget nästan ögonblickligt låg kantradt med hela tacklingen i vattnet. Under kantringen sprang ingen ända, intet rundhulc bräcktes, intet segel blåste sönder. Då korvetten sålunda kastades på sidan, lossnade kanonerna från surrningarne och rullade öfver däcket på sina lavetter och kommo snart kölen att vändas i vädret. Inom några få minuter sjönk farlyget med de inom dess plankor inneslutna menniskorna, utan att åt de i sjön slungade lemna annan utväg till frälsning än några få kringflyvande spiror och barkassen, som likaledes kommit med kölen upp i vädret. Den scen, som nu följde, var obeskrifligt fasansfull, men af kort varaktighet: de flesta ännu kämpande neddrogos i den hvirfvel, som bildades vid fartygets sjunkande, utan att ens kunna öra någon ansträngning för sin räddning. n halftimma derefter hade sjön lagt sig, och återstoden af natten var vacker. Besättningen utgjorde 131 man, officerare, underofficerare och civila personer inberäknade. Blott 17 räddades; sedan dessa i några dygn kringdrifvit med barkassen, blefvo de upptagne af ett amerikanskt barkskepp. Korvettens befilhafvare var Erik Gustaf af Klint. Äfven han fann sin död i vågorna (pålfaderns dödsdag). Jobsposten väckte i landet ett allmänt deltagande, insamlingar gjordes åt enkorna och de faderlöse, och i Stockholm firades en större sorgfest. dog den österrikiske generalen erkehertig Carl, den enda krigare, utom Wellington, som intill 1812 lyckades göra Napoleon I lyckan stridig. em oo I