1846:
1847:
förolyckades korvetten Carlskrona. Denna
vackra och utmärkta seglare var stadd på
hemfärd genom vestindiska farvattnen och
befann sig mot natten i Florida-golfen,
då, innan seglen hunnit bergas, den öf-
verfölls af en så stark och hastigt påkom-
mande by att fartyget nästan ögonblickligt
låg kantradt med hela tacklingen i vatt-
net. Under kantringen sprang ingen ända,
intet rundhulc bräcktes, intet segel blåste
sönder. Då korvetten sålunda kastades på
sidan, lossnade kanonerna från surrnin-
garne och rullade öfver däcket på sina la-
vetter och kommo snart kölen att vändas
i vädret. Inom några få minuter sjönk
farlyget med de inom dess plankor inne-
slutna menniskorna, utan att åt de i sjön
slungade lemna annan utväg till frälsning
än några få kringflyvande spiror och bar-
kassen, som likaledes kommit med kölen
upp i vädret. Den scen, som nu följde,
var obeskrifligt fasansfull, men af kort
varaktighet: de flesta ännu kämpande ned-
drogos i den hvirfvel, som bildades vid
fartygets sjunkande, utan att ens kunna
öra någon ansträngning för sin räddning.
n halftimma derefter hade sjön lagt sig,
och återstoden af natten var vacker.
Besättningen utgjorde 131 man, office-
rare, underofficerare och civila personer
inberäknade. Blott 17 räddades; sedan
dessa i några dygn kringdrifvit med bar-
kassen, blefvo de upptagne af ett ameri-
kanskt barkskepp. Korvettens befilhaf-
vare var Erik Gustaf af Klint. Äfven
han fann sin död i vågorna (pålfaderns
dödsdag).
Jobsposten väckte i landet ett allmänt
deltagande, insamlingar gjordes åt enkorna
och de faderlöse, och i Stockholm firades
en större sorgfest.
dog den österrikiske generalen erkehertig
Carl, den enda krigare, utom Wellington,
som intill 1812 lyckades göra Napoleon I
lyckan stridig.
em oo I