sammanträder i dag tisdag den 30 april 1872 kl. Tio (10) förmiddagen. —— srOrmsmmmsmsrrmn Den bekante riddarhustalaren Ludvig Johansson Boije fällde en gång för mer än trettio år sedan det ofta citerade yttrandet: Jag tackar Gud att jag för hvar dag blifvit klokare.4 Detta uttryck har sedermera ständigt begagnats till motto af dem, som saknat egen öfvertygelse och hvilka i följd deraf lämpat sina uttalanden efter omständigheterna. Det förefaller oss som det nuvarande Aftonbladet alltid borde begagna detta yttrande som måtto öfver sina artiklar; åtminstone borde det ha stått öfver dess artikel för sistlidne fredag, deri bladet söker ge allmänheten förklaring öfver sitt beteende i frågan om mantalspengarne. Att först meddela väl skrifna artiklar i ämnet, hvari på ett bindande sätt utvecklades att statsutskottets pluralitet handlat i öfverensstämmelse med gällande grundlag, och sedan, utan att någonting nytt passerat, utan att någon grundlagsparagraf blifvit åberopad som Aftonbladet icke bort känna förut, innan det på ett så decideradt sätt, som skedde, intagit sin ställning till frågan, att sedan, säga vi, slå reträtt och direkte öfvergå på motståndarnes sida, det förefaller något väl starkt, äfven för dem, som under senare åren vant sig vid Aftonbladets besynnerliga hållning, att ej begagna något annat uttryck. : Det hjelper icke det ringaste upp saken att tala om sina demokratiska sympatier, då man i både ord och handling för öfrigt ställer sig på byråkratiens sida. Emellertid har Aftonbladet i den här antydda artikeln fällt ett yttrande, på hvilket vi så mycket heldre skynda att taga fasta, som det snart skall visa sig med hur pass ståndaktighet det nu varande Aftonbladet vill hålla på sina demokratiska sympatier4. Tilningen säger nemligen: lIakttagandet af hvad som är bestående och gäll.:rde rätt är oss alltför vigtigt att våra sympatier skulle kunna få göra något intrång på eller maka undan den på utveckling grundade öfvertygelsent. Då nu detta yttrande fälles i sammanhang med en upplysning, att den skedda utredningen öfvertygat Aftonbladet att gemensam votering om mantalspengarne ej borde ega rum efter våra grundlagars nuvarande lydelse, så vilja vi antaga att vår stora kollega haft allvar med detta sitt yttrande och att hon verkligen blifvit öfvertygad om att vår grundlag i sitt nuvarande skick icke tillåter gemensam votering om de ordinarie inkomsterna. Å Men det skall nu bli af största intresse att se med hur pass sympati tidningen, sedan hon förut godkänt grundsatsen att representationen, i följd af svenska folkets urgamla rätt att sig sjelf beskatta, äfven bör på vanligt sätt bestämma om inkomsterna, kommer att följa hr Liss Olof Larssons motion, hvilken just afser att ur grundlagen borttaga all tvetydighet i förevarande fall. Härigenom skall äfven pröfvas allvaret med följande yttrande i nämnde artikel: CTrogna vår demokratiska grunduppfattning skola vi med nöje se om landtmannapartiet eller hvilka andra fraktioner som helst omfatta ett eller annat sträfvande och yrkande, som afser ett verkligt framåtskridande i sannt demokratisk riktning. Det torde ej kunna bestridas att hr Liss O. Larssons motion går just i den riktningen, eller att åt den demokratiska sidan af representationen bereda större inflytande än åt den byråkratiska. Om det nu visar sig att Aftonbladet antingen alls icke eller också endast lamt understödjer denna motion, så lärer det väl för den politiskt tänkande allmänheten icke bli svårt att bedöma halten af tidningens vare sig CsympatierX för eller Cgrunduppfattning af de demokratiska sträfvandena. Om det skulle visa sig — ingenting är i det hänseendet omöjligt — att Aftonbladet beträffande denna motion låter öfvertyga sig af den sakligt bindande argumentation, som i sinom tid utan tvifvel af våra rättslärda kommer att framställas; månne man icke då äfven skulle kunna antaga att bladets demokratiska sympatier och grunduppfattning blifvit så betänkligt rubbade, att det vore så godt med ens hissa upp den byråkratiska fanan. Tidningen behöfde då ej vidare den ena dagen urskulda sig inför demokratien och den andra inför byråkratien, utan kunde jemt och ständigt vara sina verkliga vänner och beskyddare till behag. Detta skulle unvpeabarligen undanrödia från