kan endast lyckas ett stort snille i dess
bästa ögonblick: allt hvad en glödande fantasi,
en storartad patetisk stämning, en den
ädlaste smak kan skapa skönt och hänfö-
rande, talar här ett språk hvars vältalighet
rikligen ersätter det felande ordet, och
framställer för inbillningskraften en situa-
tion, mera romantisk och gripande än en
bestämd scenisk handling skulle förmå det.
De fordringar som denna underbara kom-
position ställer på sin exekutör äro ock in-
gaunda måttliga, och hr Dentes solida skola
och betydande teknik blef i det hela ej
efter sin uppgift, hvaremot den storartade
stilen, den energiska passionen visserligen
icke kom till fullt uttryck. — Den Vieux-
tempska caprice-fantasien, som tycktes ligga
den ur belgiska skolan utgångne konserti-
sten närmare, utfördes deremot med full
artistisk frihet och säkerhet.
Ett värdigt motstycke till Spohrs instru-
mentala sångscen var den vokala: hans
stora aria ur Faust, utan tvifvel en bland
de mest fulländade musikaliskt-dramatiska
monologer som finnas. Denna gång fick
man ock höra den präktiga instrumentatio-
nen som åt det förträffliga sångföredraget
gaf dubbel lyftning, och sällan har fru
Michaeli mera ädelt utvecklat sin beundrans-
värda konst att gifva stora tankar ett stort
uttryck. — Vore blott den svenska öfver-
sättningen mindre bedröflig!
Månne det icke skulle löna mödan att
på scenen upptaga denna förträffliga opera,
med hvars musik den Gounodska till sam-
ma sujet i sin helhet visserligen ej förmår
mäta sig? Man häpnar vid en blick på den
stora mängd dramatisk musik af första ord-
ningen, som på kgl. operascenen ännu är
orepresenterad.
Hr Ambrosi hade åt sig valt tenorarian
ur Rossinis messa, visserligen ett af ver-
kets svagaste nummer, men som dock i
sångarens friska och kraftfulla föredrag teg
sig rätt väl ut, ehuru äfven momenter fun-
nos då han i striden mot basunerna drog
det kortare strået. Måtte den omtänksam-
me kapellmästaren en gång stifta fred mel-
lan sångare och basuner!
Två stora instrumentalverk, som tillhöra
den romantiska konstens herrligaste produk-
ter, började och slöto denna vackra musik-
fest: Melusina-uvertyren, en saga sådan
Mendelssohn förstod att i toner berätta der,
samt Beethovens, under benämningen Pa-
storalsymfoniX, verldsberömda tonmålning.
tScenen vid bäcken med sina förtrollande
tonbilder, gin täcka fågeltrio, samt Yåsk-
vädret, som så poetiskt skönt uppenbarar
harmonien i elementernas raseri, äro de
färgrikaste momenterna i detta praktverk,
som i sin helhet verkligen är ett helt, och
hvartill man ännu icke sett något motstycke.
Symfonien, utförd med ator pietet, var af-
tonens glanspunkt och hördes med allmän
hänförelse. W. B.