kan endast lyckas ett stort snille i dess bästa ögonblick: allt hvad en glödande fantasi, en storartad patetisk stämning, en den ädlaste smak kan skapa skönt och hänförande, talar här ett språk hvars vältalighet rikligen ersätter det felande ordet, och framställer för inbillningskraften en situation, mera romantisk och gripande än en bestämd scenisk handling skulle förmå det. De fordringar som denna underbara komposition ställer på sin exekutör äro ock ingaunda måttliga, och hr Dentes solida skola och betydande teknik blef i det hela ej efter sin uppgift, hvaremot den storartade stilen, den energiska passionen visserligen icke kom till fullt uttryck. — Den Vieuxtempska caprice-fantasien, som tycktes ligga den ur belgiska skolan utgångne konsertisten närmare, utfördes deremot med full artistisk frihet och säkerhet. Ett värdigt motstycke till Spohrs instrumentala sångscen var den vokala: hans stora aria ur Faust, utan tvifvel en bland de mest fulländade musikaliskt-dramatiska monologer som finnas. Denna gång fick man ock höra den präktiga instrumentationen som åt det förträffliga sångföredraget gaf dubbel lyftning, och sällan har fru Michaeli mera ädelt utvecklat sin beundransvärda konst att gifva stora tankar ett stort uttryck. — Vore blott den svenska öfversättningen mindre bedröflig! Månne det icke skulle löna mödan att på scenen upptaga denna förträffliga opera, med hvars musik den Gounodska till samma sujet i sin helhet visserligen ej förmår mäta sig? Man häpnar vid en blick på den stora mängd dramatisk musik af första ordningen, som på kgl. operascenen ännu är orepresenterad. Hr Ambrosi hade åt sig valt tenorarian ur Rossinis messa, visserligen ett af verkets svagaste nummer, men som dock i sångarens friska och kraftfulla föredrag teg sig rätt väl ut, ehuru äfven momenter funnos då han i striden mot basunerna drog det kortare strået. Måtte den omtänksamme kapellmästaren en gång stifta fred mellan sångare och basuner! Två stora instrumentalverk, som tillhöra den romantiska konstens herrligaste produkter, började och slöto denna vackra musikfest: Melusina-uvertyren, en saga sådan Mendelssohn förstod att i toner berätta der, samt Beethovens, under benämningen PastoralsymfoniX, verldsberömda tonmålning. tScenen vid bäcken med sina förtrollande tonbilder, gin täcka fågeltrio, samt Yåskvädret, som så poetiskt skönt uppenbarar harmonien i elementernas raseri, äro de färgrikaste momenterna i detta praktverk, som i sin helhet verkligen är ett helt, och hvartill man ännu icke sett något motstycke. Symfonien, utförd med ator pietet, var aftonens glanspunkt och hördes med allmän hänförelse. W. B.