ruta. Det visade sig snart att man förstod
denna nödsignal. Ljuset försvann, fönstret
öppnades straxt derpå och en repstege blef
nedsläppt med en lysande hornlykta fästad
dervid.
Wood fattade sin olyckskamrat i armen för
att fästa hans uppmärksamhet på det ovän-
tade räddningsmedel som erbjöds dem. Rep-
stegen hade nu rullat ned och begge närmade
sig dit — då vid skenet af lyktan Wood såg
främlingen i ansigtet och genast igenkände
Rowlands hårda och grymma anletsdrag.
Snickaren darrade, ty han märkte att Row-
land fästade sin skarpa blick först på barnet
och sedan på honom sjelf.
— Det är hennes barn! skrek Rowland med
en tordönsstämma som öfverröstade stormens
dån; har det då ännu en gång uppstigit ur
denna sjudande afgrund för att pina mig?
Begge föräldrarne äro döda; och jag skulle
låta deras fördömda afföda lefva för att till-
intetgöra mina förhoppningar och skymfa mitt
namn! — Nej, aldrig! — Och med dessa ord
fattade han Wood i strupen och släpade ho-
nom, i trots af hans motstånd, till yttersta
kanten af stendammen.
I detta ögonblick hördes ett förfärligt skram-
mel likt ett åskslag mot sidan af bron. Alla
skorstenarne på huset ofvanför hade blifvit
lösryckta af stormen och störtade ned som
ett stenregn på plattformen.
När snickaren en liten stund derefter räckte