hade sett springa upp på venstra plattformen
i det ögonblick begge båtarne stötte tillsam-
mans. Snickaren förstod ganska väl, i an-
seende till det hinder han hade mött på sin
egen vandring !under brohvalfvet, att den
okändo icke kunde ha kommit samma väg som
han sjelf, utan måste ha passerat på venstra
sidan om bropelaren under nästa hvalf, me-
dan Wood, såsom vi veta, släpade sig fram
på högra sidan om pelaren. Mörkret hindrade
dem emellertid att urskilja hvarandras skepnad
och anletsdrag; och det oupphörliga dånet af
stormen och floden borttog all möjlighet att
genom ord meddela sig med hvarandra. Wood
tillkännagaf likväl sin närvaro för den okände
derigenom att han lade sin hand på hans axel.
Denne for tillbaka vid beröringen och ytt-
rade några ord, men som borttogos af stor-
men.
Då således snickaren fann alla försök att
komma i samtal med sin olyckskamrat vara
förgäfves, ville han förströ gig dermed att
han riktade sin blick upp till den jättelika
byggnad som reste sig lik en ofantlig mörk
stenmassa öfver hans hufvud. Huru stor var
icke hans förtjusning då han härvid blef varse
att ett ljus brann några alnar ofvanför i ett
fönster. Utan att ett ögonblick besinna sig,
tog hun handen full med den kiselblandade
dy, hvarmed plattformen var betäckt, och
slungade de små stenarne en i sender mot
det upplysta fönstret. Hvar sten spräckte on