hade sett springa upp på venstra plattformen i det ögonblick begge båtarne stötte tillsammans. Snickaren förstod ganska väl, i anseende till det hinder han hade mött på sin egen vandring !under brohvalfvet, att den okändo icke kunde ha kommit samma väg som han sjelf, utan måste ha passerat på venstra sidan om bropelaren under nästa hvalf, medan Wood, såsom vi veta, släpade sig fram på högra sidan om pelaren. Mörkret hindrade dem emellertid att urskilja hvarandras skepnad och anletsdrag; och det oupphörliga dånet af stormen och floden borttog all möjlighet att genom ord meddela sig med hvarandra. Wood tillkännagaf likväl sin närvaro för den okände derigenom att han lade sin hand på hans axel. Denne for tillbaka vid beröringen och yttrade några ord, men som borttogos af stormen. Då således snickaren fann alla försök att komma i samtal med sin olyckskamrat vara förgäfves, ville han förströ gig dermed att han riktade sin blick upp till den jättelika byggnad som reste sig lik en ofantlig mörk stenmassa öfver hans hufvud. Huru stor var icke hans förtjusning då han härvid blef varse att ett ljus brann några alnar ofvanför i ett fönster. Utan att ett ögonblick besinna sig, tog hun handen full med den kiselblandade dy, hvarmed plattformen var betäckt, och slungade de små stenarne en i sender mot det upplysta fönstret. Hvar sten spräckte on