Don Juan hoppas på; synnerligast torde
koloraturarian uti tredje akten i detta fall
vara afgörande. Man säger att partiet är
otacksamt, men det beror af sångaren, hvil-
ket Ander en gång klarligen bevisade.
Leporello har hos hr Jansson kommit i
goda händer: sången välklingande, spelet
lifligt, båda delarne dramatiska. Vid ett
par ställen i första akten och andra aktens
final (scenerna med Masetto) kunde dock
måhända något mera verksamhet utvecklas.
Anmärkas bör ock att Leporello under för-
sta numrets ritarnell bör sitta slumrande på
en bänk, då och då uppsprittande, och vid
ritornellens slut vakna och uppstiga, omor-
nad och vid slätt lynne. Hvad skall Le-
porello ock eljest företaga sig under förspe-
let? Man tycker sig se en pausräknande
sångare som lurar på ritornellens slut och
kapellmästarens signal.
Hr Håkansson var en rätt berömvärd Ma-
setto, äfvensom fröken BSöhrling under fru
Strandbergs opasslighet skickade sig rätt pris-
värdt som Zerlina. Hennes sång utmärker
sig alltid genom musikalisk uppfattning och
hennes spel har gjort framsteg, oaktadt hen-
nes sällsynta användande ger henne fögå
tillfälle dertill.
Basunernas tilläggande i åtskilliga num-
mer är ett stycke fuskverk, som den insigts-
fulle kapellmästaren utan tvifvel snart skall
afskaffa. I hela partituret förekomma basu-
nerna endast i guvernörens båda spökscener,
och detta är en högst välbetänkt anordning
som aldrig borde få förderfvas.
Guvernörstatyns apparition i sluttablån
(efter Ulibischeffs id6) kan vara sinnrik nog,
men skall den effektuera, så bör stoden ej
befinna sig så nära till hands, utan fram-
skymta i fjerran (så vidt scenens djup med-
gifver), dels emedan taflan då först erhåller
en mystisk verkan, och dels emedan man
ej gerna kan antaga att Don Juan anlagt
sitt palats midt på kyrkogården. W. B.
Hr Ambrosis konsert.
De lifliga sympatier denna unga sångare
under sin härvaro förvärfyvat visade sig af
det talrika besöket vid hans afskedskonsert,
och hans prestationer dervid ådagalade att
han förtjenar dem. Hr A:s solonummer
voro: tenorarian ur Rossinis Stabat samt
cavatinan ur Faust (3:dje akten); efter sist-
nämde pjes, som slöt konserten, gaf han en
extrasång, hvilken väckte samma bifall som
hans öfriga nummer. Dessutom deltog han
i qvartetten ur Rigoletto och sextetten ur
Lucie; aftonens glanspunkt var dock duon
ur la Traviata (sista akten), den fröken
Hebbe jemte hr Ambrosi gaf med den elek-
triserande passion som man förut i scen
beundrat.
Hr A. effektuerade ej blott genom sin
ståtliga stämma, som härstädes (hos hofsån-
garen hr Berg) vunnit sin.utbildning, utan
ock genom sitt energiska föredrag i den
modernt italienska stilen. Anmärkas må
blott att han stundom alltför mycket force-
rade rösten, hvilket i scen under det YVer-
diska instrumentlarmet visserligen ej kan
undvikas, men i salongen och med piano-
ackompagnement är alldeles öfverflödigt.
Dessutom , hörde man af fröken Amalia
Riego en romans af Rossini, föredragen med
mycken konstfärdighet, samt en mnational-
melodi: Den bergtagna, sjungen med vae-
kert uttryck, ehuru hennes stämma i det
här förekommande mellanlöget ej eger sina
fördelaktiga toner. Sistnämde sång var för-
sedd med ett högst effektfullt harpackom-
pagnement, utfördt af hr Sjöden, som äfven
glänste uti 2:ne solonummer : en transskrip-
tion af den Åhlströmska romansen Lug-
net, samt en grekisk marsch. Båda pje-
sernas ypperliga utförande väckte allmän
sensation.
Slutligen är ock att nämna en med yp-
perlig tenorbaryton begåfvad amatör, som
sjöng Carlos. cavatina ur Ernani; fru Gurli
Palm, som med förtjent bifall gaf ett par
folkvisor, samt första satsen af Mendels-
- . ww ar