Kungl. operän
har nyligen gjort en repris af den opera
som betecknar musikdramats höjdpunkt —
Don Juan. Efter Don Juans epok ha åt-
skilliga nya dramatiskt musikaliska situatio-
ner, nya instrumentaleffekter, med ett ord,
nya specialiteter - skapats af senare tiders
snillen, men så som Mozart har ingen träf-
fat målet. För ett nationelt konstinstitut
blir alltid en möjligast värdig framställning
af Don Juan en hederssak, desto vigtigare
som denna opera är i högsta grad populär
och aldrig saknar flitiga besök när de bästa
krafter anlitas. Detta skedde nu ock, nem-
ligen delvis.
Bland personernas representanter står
Donna Annas obetingadt främst. Donna
Anna är (jemte grefvinnan i Figaros bröl-
lop) Mozarts vackraste och ädlaste qvinliga
daning. Hon är ej heroisk, ej patetisk, ej
sentimental, emedan sådana specialriktningar
oftare äro anlagda på effekt än på sanning;
men hon förenar hos sig de finaste skift-
vingar af dessa elementer, hvilka i sin vex-
ling lyfta hvarandra och i sin helhet gifva
en bild af den mest poetiska och tillika
natursanna skönhet. Så har ock fru Michaeli
uppfattat partiet: det hufvuddrag af hög-
stämdt allvar med sin fint markerade nyans
af svårmod som tillhör karakteren genom-
går äfven fru M:s framställning och förnekar
sig icke heller i de passionerade scenerna i
första och andra akterna; och om än aktio-
nen i vissa situationer kunde vara något
mera utvecklad, faller den dock aldrig ur
den rätta tonen, och den ädla och upphöjda
stilen i hennes sång är alltid den vältaliga
tolk som skänker hvarje moment dess fulla-
ste uttryck. Särskildt bör nämnas den stora
sångscenen i sista akten, hvars första hälft
är ett bland Mozarts skönaste karakters-
stycken ; sista satsen rör sig visserligen mera
på konsertarians område — en koncession
åt signora Saporiti, för hvilken partiet skrefs.
Denna aria är sångerskans glanspunkt: den
breda canto largo-stilen i hennes föredrag af
första satsen är lika beundransvärd som de
med ojemförlig lätthet och klarhet utförda
mezza voce-figurerna i allegrots koloratur-
partier.
Det gifves vissa operakarakterer som åt-
minstone i vår tid tyckas vara omöjliga att
träffande efterbilda, och bland dessa står
Don Juan främst. Åfven vår nyaste repre-
sentant af rollen, hr Willman, eger egentli-
gen icke den rätta Don Juans-individualite-
ten, ehuru han ej saknar lyckliga momen-
ter; men han är i närvarande stund ej blott
vår bäste, utan vår ende Don Juan, och
derjemte både i sång och spel nog artist
för att i allt fall med talang uppbära par-
tiet. Endast hans knäfall för den likaledes
knäböjande Donna Elvira borde inställas:
detta är ej ett artistiskt drag, utan ett blott
upptåg utan synnerlig takt, som ej anstår en
spansk grand och äfven saknar scenisk
effekt.
Hr Sirömberg är som guvernören lyckli-
gare än i sina föregående partier. Hans
straffpredikan i sista finalet var ej särdeles
förnimbar, men man kan ej lägga honom
till last om han blef kullblåst af dessa
oemotståndliga basuner, hvilkas crescendo
reducerar alla tre sångarne till det stumma
spelet.
Fröken Jacobson finner som donna Elvira
visserligen fera tillfällen att fördelaktigt
använda sin ypperliga stämma och sin sce-
niska vana, men har på senare tiden vändt
sig åt andra genrer, hvilget gjort henne
mera främmande för sådana partier som
Elviras. Fröken Hebbe skulle af detta parti
erhålla rika tillfällen att utveckla en stor
dramatisk kraft, hvilket utan tvifvel ock
skulle medföra fördelen af vissa slentrianers
afskaffande, helst i sista finalet.
Hr Dahlgren (don Ottavio) tager obestrid-
ligen sin sak förståndigt samt förirrar sig
aldrig till öfverdriftens och skrikeffektens
karrikatyr, hvilket är en redbar förtjenst.
Men icke dessmirdre är han ej på sin rätta
vlats: hvarken hans sånosätt ellerartistiskair-