ME
lertid kände Rowland sig blifva allt mer van-
mäktig under sin motståndares kraftiga tag.
Då ropade han på sin andra tjenare, den som
höll facklan. Denne förstod meningen, tog
värjan ur sin herres hand och genomborrade
dermed Darrells kropp. I nästa ögonblick
tillkännagaf ett tungt fall i vattnet, att flyk-
tingen hade blifvit öfverlefnad åt böljorna.
Darrell dök likvälg enast upp igen; och,
ehuru dödligt sårad, gjorde han en förtviflad
ansträngning att upphinna båten.
— Mitt barn! suckade han med svag röst.
— En god påminnelse! svarade Rowland,
som hade åskådat hans ansträngningar med
ett leende af tillfredsställd hämnd; jag hade
så när under förvirringen glömt den fördömda
ympqvisten. Se der har ni den, ropade han,
i det han tog barnet, som Darrell hade lagt
i botten på båten, och slungade det till dess
olyckliga fader.
Barnet föll icke långt ifrån Darrell, som
då han hörde plaskandet ilade till stället och
fick tag i barnet innan det sjönk. Just i det-
samma nådde ljudet af årslag hans öron och
han såg Woods båt som närmade sig till honom.
— Här är han, roddare! skrek den -väl-
menande snickaren. Jag ser honom; ro allt
hvad rto3 kan.
— Det vore just sättet att gå miste om
honom, herre, svarade Benjamin med köld.
Vi måste hålla oss stilla, strömmen för honom
nog till oss,