— Båt! ropade en röst som Wood tyckte
gig igenkänna.
— Ni finner en roddare sofyvande under
tältduken i en af de der båtarne, om ni ger
efter, herre! svarade Benjamin, i det han fort-
satte rodden.
— Skulle ni ej kunna taga mig med er?
hördes samma röst yttra; jag vill till fullo
godtgöra det uppehåll jag förorsakar er. Det
är angeläget att jag kommer utan tidsutdrägt
öfver strömmen för ett litet barns skull gom
jag har här på armen.
— Ett barn! tänkte Wood; det är säkert
den flyende Darrell. — Håll! ropade han åt
gin roddare; jag vill ha den der herrn ombord.
— Omöjligt, herre! svarade Benjamin; ström-
men rusar utföre som ett qvarnfall, och vinden
ligger midt i syna på oss. Gamla saltvatten
hade rätt. Vi få en riktig orkan på oss in-
nan vi komma öfver. Hör ni inte hur väder-
hanarne gnissla på gamla Winchester-palatset.
Vi få minsann svårt att berga oss sjelfva.
Men jag förlorar mitt vad om jag dröjer ett
ögonblick längre. Så här måste det gå.
I detsamma tog han ett djupt tag med
årorna ned i vattnet, och båten flög allt längre
ifrån stranden.
Woods oro öfver fyktingen blef emellertid
gnart stillad, då han hörde en annan roddare
laga sin båt i ordning och straxt derpå ett
par åror taga sina jomna täta slag i vattnet.
— Förbanna mig, tror jag icke hela verl-