Benjämit hade rätt. Drifven åf strömmen;
vär Därrell inom ett ögonblick vid sila af
båten.
— Hugg tag här i åftan, säde toddaren.
— Tag emot barnet först, ropade Daärrell
och höll upp det, medan han . Hängde gig på
åran med en döendes sistå ansträngning.
— Ge det åt mig, sade snickaren. 8 så,
nu är barnet i säkerhet. Räck mig er :
— Jag har ingen styrka mer, sade i i-
tingen och drfög efter andan. Jag kan ej
hålla mig fast. Lemna mitt barn åt... det
är... o, Gud! jag sjunker! ge döt åt...
— Åt hvem? ropade Wood.
Darrell försökte svara, men kutde öj fråm-
bringa annät än orediga ljud: I ögonblicket
derpå släppte han åran och sjönk för alltid.
Rowland hade emellertid hört ljudet af
röster, och oroad deröfver, ryckte han fack-
150 ifrån sin följeslagare för att lysa åt den
sidan hvarifrån han Hörde talas: Han blef
sålunda vittne till den händelse YVi nyss be-
skrifvit.
— Sådant förbannädt öde!ropade han. Det
ligger -en annan båt i vårt kölvatten. De
hafva räddat barnet. - Lossa vår båt ifrån den
lilla och fatta årorna genast. — Qvickt!
Dössa befallningar blefvo skyndsamt verk-
ställda. Båten lösgjordes och roddärne åter-
togo sina säten. Röwlands afsigt blef likt
väl tillintetgjord på ett lika oväbtadt söm
förfärligt sätt.